ja egentligen hela veckan. För när jag insåg att tiden kröp närmare, att dagarna tickade neråt mot timmar, sekunder, började ångesten o sorgen komma krypande. Jag har försökt att knuffa undan tanken, hållit modet uppe. Tänkt att nästa år, nästa år, DÅ är det min tur. En olycka kan hända alla, speciellt denna typ av olycka. Jag har hållit uppe min lilla fasad, ja det var nästan så att jag trodde på mitt eget spel... att jag hade släppt tanken, att det var okej.
Men till kvällen kunde jag ändå inte hålla mig. Jag var tvungen att titta. Tvungen att öppna ögonen och se.
Redan i Januari hade jag bestämt mig. Jag ville vara med på Gotlands första Halvmara, 21 km runt Visby. Jag ville utmana mig, visa att jag minsann kunde. Både för min omgivning, men även för min egen skull. Men kroppen min satte käppar i hjulet på vägen. Hela förra året drogs jag redan med åkommor som knäproblem, en muskelbristning o krampande muskler. Men envis som jag är fortsatte jag, gav inte upp. Jag hade hoppats på att kunna övervinna mina "skador" även denna gång, men t o m jag fattar att det finns en gräns.
När min sjukgymnast OCH min dietist sedan konstaterade att jag fått en tilltagande benhinneinflammation, ruckat på ett av dom små benen på höger fot och därtill drogs med knäproblem + försämrad kondition p.g.a. allt längre vila, så slogs en del av mig i spillror. Ni som följt mig under en längre tid vet att löpningen har blivit en del av min vardagliga terapi mot svårigheter o motgångar. Det har varit min ångestlindring när jag inte velat involvera Zorro p.g.a alltför turbulent känslokaos. Att inte kunna ta till löpningen har varit som en kniv i hjärtat. Varje gång jag sett en människa jogga/springa har den kniven vridit sig några cm djupare.
Idag vreds den kniven ännu djupare in. För idag gick nämligen Nordic Classic Running av stapeln, ett event jag av hela mitt hjärta hade velat vara med på. Kanske låter det helt knäppt. Vadå, det är ju bara löpning? Ingen big deal! Men för mig ÄR det en stor grej. Att springa var en frihet för mig. En styrka jag älskade. Ända sedan förra året när jag bestämde mig för att försöka komma ur svälten, ändra på mitt självdestruktiva beteende o försöka ta mig bort från Ätstörningarna så har löpningen varit något jag kunnat hålla mig fast vid. Jag har satt upp egna personliga mål som jag långsamt men bestämt har nått. Från att aldrig ha sprungit en enda kilometer till att ta mig runt Tjejrusets 5 km på 27 minuter, till Blodomloppets 5 km på 26.55 för att slutligen ta mig ann Nordic Extreme Running, 10 km i spåren efter GGN crossarna. (Martina Haags bok "Heja Heja" var en mycket peppande o underhållande löpar-handbok som gav mig uppmuntran på vägen.) Jag fick bevis för mig själv att jag var något mycket mer än "den svaga, ätstörda flickan". Jag var en uthållig tjej som hade en kropp som orkade. Jag var snabb, jag var STARK. Min envishet har varit en otrolig hjälp för att komma vidare i löpningen.
Jag avundas dom som kan springa på vilket underlag som helst, hur långt som helst. Ja jag avundas t o m dom som "bara" har sin motivation att skylla på för att dom inte kommer ut i spåren, för där finns inga hälso-hinder, det är bara det mentala som sätter stopp. Inte kroppen. Jag däremot har fått stoppa mitt mentala för att KROPPEN ska kunna hinna läka, hinna vila. Jag får ENBART springa på mjukt underlag som grusvägar eller skogsterräng för att inte min kropp ska ta för mycket stryk. Just nu är det maximum 2 gånger / vecka 3 km per gång som gäller. Långsamt bygger jag upp kroppen igen. Jag är på G tillbaka. O jag SKA lyckas. Mitt mål är att jag ska kunna springa en mil igen till hösten för att kunna ställa upp i NXR och SLÅ min gamla tid. Jag är skiträdd att få bakslag. Men att ge upp finns inte i mitt vokabulär. Min dröm är att nästa år kunna köra igång med barmarksdrag med Eddie och om fysiken håller även delta i Halvmaran ifall det tillfället ges. För mig var löpningen en del av min livskvalité, o jag vill ha tillbaka den...