Några kanske vet att Zorro blev diagnostiserad med spondylos
i vintras. Något som gjort att han har haft väldigt ont i ryggen och inte velat röra sig som normalt. När jag fick reda på att Zorro hade spondylos så föll alla planer med agilityn. Även om jag vet att han säkert skulle ha kunnat fortsatt, efter en ordentlig rehab (som gjordes ändå) och noggrann uppvärmning och nedvarning osv. Men jag vågade inte ta risken att han skulle skada sig, ha ont igen. Agility är en sport där skaderisken är relativt hög. och som student har jag inte råd med alltför täta besök hos fysioterapeut.Ska jag vara ärlig så vet jag inte vem av oss som blev mest besviken, jag eller Zorro.
Han älskar verkligen agility, och varmare dagar så har han fått köra på låga hinder och genom tunnlar bara för skojs skull. En gång när jag tränat Eddie, och skulle lasta in hundarna efter en promenad, så vägrade Zorro hoppa in i bilen. Istället stod han med sträckt koppel och tittade längtansfullt bort mot agility-planen. (tyvärr var min ork ganska så slut och jag var vrålhungrig) Jag kände mig hemsk som tagit detta ifrån honom...
Efter diagnosen har jag försökt hitta på saker med honom som varit mentalt stimulerande men försiktig nog mot hans kropp. Spår, Lydnad och trickträning. Det var mest av en slump som vi började träna rallylydnad, eftersom jag visste att han har alla grunder och vi hade sen förra året ett godkänt resultat. Men efter tävlingen i Ånge hände det något. Vi fann glöden. Samarbetet som vi saknat efter att agilityn trillat bort. Träningen därefter när jag anmälde mig till nästa tävling var så otroligt annorlunda jämfört med de innan. Zorro var TAGGAD, han var 100 procent med i matchen. Den där glädjen som jag inte sett förut inom denna gren, den fanns där. Under förra helgens tävling bevisade han att det inte var en ren tillfällighet. Det ÄR ren glädje. Jag är så ofantligt glad över att ha hittat en sport som jag och Zorro kan satsa på igen. En sport där vi får arbeta och utvecklas tillsammans. Att Zorro tycker om att vara med på tävling, ja vara i centrum helt enkelt, det märks. Han är störtcool under tiden vi väntar på vår tur. Men sen när vi går in så tänder han till. Som om han vet att han har publikens och domarnas ögon på sig.
I morgon är det träning med Jennie igen, denna gång ska vi köra igenom Fortsättnings-skyltar. Den 19 juni har jag anmält oss till debuten i Fortsättningsklass. Jag har inga andra förhoppningar än att vi ska ha lika roligt som vi hade sist. Bara han och jag <3