Det senaste året känns snarare som två år än bara ett. Så otroligt mycket har hänt att jag knappt vet vart jag ska börja.
Om någon hade sagt till mig för tre år sedan, att jag skulle sitta i en lägenhet uppe i Norrland, i en stad som heter Sundsvall, sittandes i en soffa där tre fyrbenta varelser låg hoprullade i varsitt hörn. Att jag skulle ha en ring på mitt finger där en helt otrolig människa har fått sitt namn ingraverat tillsammans med vårat förlovningsdatum, ja då skulle jag antagligen bara svara med ett ihåligt och känslolöst skratt. En sådan framtid fanns inte då, inte ens för ett år sedan fanns en tanke om en sådan framtid. Och nu sitter jag med helt nya möjligheter framför mig.
Detta år har jag och Zorro plockat våra sista pinnar i Hoppklass 1, tävlat Rallylydnad, introducerat Nosework och tagit det jobbiga beslutet att pensionera oss som team från agilityn. Zorro är min högst älskade vän och hans hälsa kommer i första hand. Tävlingssammanhang hittar vi på många andra håll utan att hans kropp ska behöva ta skada.
Eddie och jag har lärt känna varandra än mer tack vare detta. Vi har påbörjat den sammansvetsning som behövs på agilityns snabba och kluriga bana, kastat oss in i barmarksdragets värld och upplevt adrenalinkick efter adrenalinkick allteftersom vi susat fram på cykel eller kämpat oss upp för backar i löpning.
Han har även visat vilken snabblärd arbetsmaskin han är inom både jakt och Nosework.
För min personliga del, så har hela min värld vänts upp och ner när en man klev in i mitt liv, tillsammans med en liten (något bortskämd) tjej. Med Sebastian vid min sida har jag orkat kämpa mig igenom jobbiga stunder när studierna kändes tunga, och gav mig mod att följa mitt hjärta.
Jag har även honom och min familj att tacka för allt stöd jag fått när CSN mer eller mindre slog undan fötterna på mig genom att skicka en 10 000 kronors räkning (pengar som jag absolut inte har). Tack vare dem kan jag lägga räkningen bakom mig i morgon, även om jag kommer göra allt jag kan för att kunna betala tillbaka.
Jag har även vuxit mentalt. Inte bara för att jag har vågat hoppa av en utbildning som kändes fel, utan även söka till något nytt. I januari öppnas Mittuniversitetets dörrar för mig åter, och jag kommer gå in som en nybliven sjuksköterska student. Det är med nyfiket sinne, och med hjärtat fullt av äventyrliga drömmar och hopp, som jag vänder blicken mot 2016.