Han finns där 24/7, även om jag är orättvis o snäser åt honom när jag tycker att han hänger mig för mycket i hasorna eller när han sölar när vi går mellan husen. Men han är ändå kvar där, skänker tröst och glädje. Två nätter i rad har han nu legat nära nära hos mig i sängen. Först bara vid fötterna, men sen la han sig tätt intill och sov sedan kvar en bra bit in på natten. Det är helt enkelt omöjligt att försöka låtsas som att allt är bra när man har en hund i huset. Zorro tassar runt mig försiktigt, undrande, frågande. Vad är det som är fel Matte? tycks han fråga. Igår drog jag bara upp honom i famnen som svar och andades in hans doft, en blandning av varm päls och något mer personligt, så som bara han luktar. Han låg kvar där, rullade ihop sig till en boll.
Idag fick han följa med en sväng till stan. Det blev en stadspromenad i rejäl blåst, där han fick balansera på lite stolpar, stenar och räcken. Vi gick sedan in till pappa som fick ha honom en stund medan jag gjorde ett halvhjärtat försök att hitta julklappar (läs; det slutade med att jag tittade på grejer till mig själv..) Det blev en sväng till gymmet också innan vi tog oss hem för lunch.