på FB o här på bloggen! Ska verkligen bli jätteroligt att få hem lille "Tasso" (hans smeknamn som han fick av Sussie på kenneln) o få upptäcka livet som tvåhundsägare!
Jag tänkte nu ta upp något som jag nämnt förut, men som ständigt ger mig nya insikter, nya perspektiv. Igår var jag nämligen med på ett möte hos Frisk&Fri, en ätstörningsförening för drabbade och anhöriga. Just denna gång hade föreningen bjudit in en kvinna som heter Luz då hon till allas glädje o förhoppningar skall försöka starta upp ett behandlingshem här på Gotland. För tro det eller ej men det finns ingen riktig vård för ätstörningar här på ön. Det enda som finns är BUP och vuxen psyk o Lassis (sjukhuset i Visby) ifall man blir riktigt akut dålig och måste få läkarvård. Med på detta möte fanns även drabbade, unga som gamla. Yngst var en kille på 17 år, äldst vet jag faktiskt inte men skulle gissa på åtminstone 50+. Att ätstörningar saknar åldersgräns är inget nytt, nu vet jag i och för sig inte hur många av dessa som fortfarande gick i behandling o hur många som anses "friska". Men ändå. Jag lyssnade spänt på deras berättelser, alla olika men ändå var vi lika. Vi hade alla varit i samma helvete.
Under tiden som jag lyssnade och även efteråt började minnen och tankar på min "vård" hos psykiatrin bubbla upp. Vi pratade mycket om att Ätstörningen blir ens identitet och att många drar sig för att bli "friska" just för att man är rädd för att tappa bort sig själv. Man har kanske varit den ätstörda väldigt, väldigt länge och vet inte vem man skulle vara utan. På detta plan har hunderiet varit min räddning. Sen 12 års ålder har jag dragits med ÄS, även om den i vissa perioder varit mer frånvarande så har den alltid funnits där i bakgrunden i mitt liv. Det är inte särskilt konstigt egentligen att jag ser ÄS som en del av mig.
Men jag är ju så mycket mer än "hon med ätstörningen". Jag är Lisa, hon som älskar att prata, träna o leva med hund. När jag gick in i väggen när allt var som mest kaotiskt med ÄS tappade jag vem jag var totalt. Fastän Zorro redan fanns där i mitt liv, så hade ätstörningen tagit över så totalt att när psyk tog över o började bestämma över min anorexi så hade jag ingenting kvar. Det tog många dagar, dagar där jag bara vandrade runt i tomhet, vissa stunder fylld av ångest och hat, innan jag började hitta tillbaka till mig själv. Jag läste min blogg, läste om underbara härliga stunder med hundträning o sköna promenader. Långsamt började jag hitta tillbaka. Saknaden efter Zorro kom som en våg över mig. Jag som förut ratat alla besök, inte velat kännas vid det liv jag tyckt mig ha förlorat. Ja jag hade t o m bett mamma o pappa skicka tillbaka Zorro till Lena på hans gamla kennel. Men när jag väl fick träffa Zorro igen, vaknade en del av mig till liv.
Hundlivet har givit mig min största motivation till att kämpa för ett friskt och fungerande liv. Som en av överläkarna sa på psyk när jag var inlagd o skulle få tillstånd att ha min hund inne i deras trädgård o träna honom;
"Tjaa... vissa röker för att dämpa sin ångest. Du har din hund."