För er som VILL läsa eller bara är allmänt intresserade, så kan jag berätta att JAG ÄR SÅ HÄÄÄÄÄR JÄVLA GLAD just nu!!!
Efter ikväll kan jag bocka av ett av mina livsmål, efter ikväll vet jag till 100 % att det här, det är ren jävla glädje och lycka. Jag snackar om Tjejruset, ett löparevent på 5 km. Just nu känner jag mig så sprallig, jag känner bara för att jubla, hoppa och studsa. Jag är bara SÅ glad, så STOLT över mig själv, över att jag lyckades.
Ni som hängt med ett tag vet att jag för ett år sedan låg inne på psyk, då jag varken orkade eller ens fick gå en vanlig promenad. Jag tvångsmatades med en s k sond, en slang som går genom näsan och ner till magsäcken för att förse mig med den näring som jag tvärvägrade att ge min kropp. Jag trodde då att det var såhär livet skulle vara. Jag var helt stensäker på att jag skulle gå under av Anorexins starka vilja, för jag var så fast besluten att gå ner i vikt.
Det var för ett år sedan. Idag sprang jag 5 km på en ca tid 27 minuter. Det enda jag stör mig på är att jag VET att jag hade kunnat få en bättre tid, tyvärr började högra knäet göra rejält ont samtidigt som jag fick kramp i en vadmuskel efter 2 km. Fick lite smått panik och ångest men jag kämpade på, drog ner på farten och tack o lov gav det efter. Sedan ökade jag takten lite grann, kände efter så att inte krampen eller smärtan i knäet skulle komma tillbaka. När det bara var 1 km kvar tog jag risken och drog på ännu lite till, kände då att jäklar jag behöver gå på toa... Men jag klarade mig, mimade till I'm a Jaguar och sprang in i mål.
Under hela loppet kände jag en sån glädje, ett lyckorus. Och det är SÅ stor skillnad om man jämför hur jag först tog mig ann träningen. Den var kravfylld, även om jag under stunden och efteråt kunde känna lite glädje, så var det aldrig BRA nog (jo jag vet, den känslan finns nu med, men i betydligt mindre mängd). Men idag, herregud jag lever FORTFARANDE på den där adrenalinkicken, fastän jag gick i mål för 2 timmar sen. Jag känner redan att det här vill jag göra igen. Löpning, det är min grej. Fasen att jag inte har provat på detta mer förut. Jag är så taggad!! Att jag dessutom fick en löparkompis på köpet efter detta event gjorde saken bara ännu roligare! Tjoho!
Ps. Zorro hade tydligen reagerat lite på startskotten (hela familjen kom och tittade). Han trodde att han skulle få apportera och förstod inte alls varför mina föräldrar höll honom kopplad och varför jag inte fanns där för att skicka honom. Knasboll <3 Nästa löparevent kommer vi dock springa tillsammans!
Note to myself; använd inte vattnet på vattenstationerna för att hälla över huvudet, hörlurarna sitter inte riktigt på plats med vatten i öronen...