Matte har stått på ett par skidor i cirkus en vecka sammanlagt. Och i dag skulle vi två delta i sista delen av Västernorrlandscupen i Ljustorp, 5.5 kilometer. Kanske inte så konstigt att matte vaknade klockan sex imorse, nervös som bara den och undrade vafan vi höll på med.
Inte blev det bättre av att det var till 90 procent vorsteh-ekipage, alla medlemmar i draghundsklubbar med fina klubbjackor och sportiga skiddressar. De hade sina rutiner, kände väl nästan varenda kotte på plats.
Och där stod vi, jag och Eddie o så sambon, totalt orutinerade, frusna efter 15 minuters väntan.
Men envis som jag var vägrade jag backa ur. Vi var ju HÄR. Jag hade ju tvingat upp mannen min ur en varm säng, tränat i den mån jag kunnat och siktat in mig på att vara med. Att vi skulle bli omkörda av varenda en, kanske vurpa och få kämpa som fan var helt enkelt något vi fick ta. Och kämpa, ja jävlar i mig det gjorde vi!
Starten var vi inte alls beredda på. Jag var STELFRUSEN och försökte få på mig skidorna så snabbt jag kunde, utan att de skulle glida iväg, samtidigt som de stod och ropade på vårt startnummer. Är SÅ tacksam att sambon min höll god min och hjälpte mig, annars hade säkert varenda kotte fått starta innan vi kom iväg.
Tur för oss så var de nerför i början, vilket gav oss lite fart. Det verkade till en början helt okej, till och med ganska bra! Men så kom kurvorna.... och isen... och hålen efter de första startande hundekipagen. Mattes skidor hade sitt eget liv, Eddie snubblade till och från i hålen och matte vurpade i det rejält snäva kurvorna.
Vi höll modet uppe, lät de andra passera vilket gick överraskande bra!
Till dess att matte vurpade i början av en lång nerförsbacke... Och var tvungen att glida ner på rumpan hela vägen för att kunna ta sig upp. När två ekipage kom förbi, en med vorsteh och en med welshare, så trodde vi allihop att det skulle gå smärtfritt. Fram till millisekunder efter att de kört förbi. Då for Eddie iväg, lyckades få linan innanför tjejens ben och fick henne att vurpa. Lyckligtvis tog ingen av oss skada, utan vi kunde köra på båda två ända in i mål.
Summan av alltihopa: Matte behöva öva MYCKET mer på att stå på skidorna och få bättre balans. Eddie och jag måste även köra mer ihop så jag vet hur jag ska ligga i kurvorna. Är dock stolt över både mig och Ed som faktiskt tog oss ut trots att vi var de mest orutinerade. Tur vi har fram till februari innan nästa start!