Han är helt lugn, suckar lite och är precis som han brukat. Men det är inte jag. Min adrenalinkick har precis gått ur kroppen och kvar är bara känslan av trötthet. Jag tänker hela tiden "tänk om.." tankar och hela förloppet från den hemskaste händelse jag någonsin har varit med om spelas om gång på gång på min näthinna. Hjärtat slår extra snabbt av blotta tanken och tårarna trycker bakom ögonlocken när hjärnan spinner vidare på vad som KUNDE ha hänt, vart jag KUNDE ha befunnit mig om jag, eller rättare sagt ZORRO, inte haft en sån jävla tur.
Vi gick längsmed Södra Hällarna, där vi gått otaliga gånger förut, jag och Zorro. Efter att ha gått en liten bit längsmed klippkorna kommer vi in på en skogsstig, möter några förbipasserande och jag säger åt Zorro att gå vid min vänstra sida när vi passerar. Kvinnorna mumlar ; det var en duktig hund! när dom tagit sig förbi och jag ler stolt. Vi går ut på en annan stig som leder till klippkanten och en underbar utsikt. Jag tar upp mobilen för att fota och ska precis se efter vart Zorro befinner sig när jag märker vad som är påväg att hända. Zorro har ställt sig ytterst nära kanten, van vid stenklippor. Men här är det jordig hårdpaketerad sand ... och den ger vika. Helt jävla handlingsförlamad ser jag hur min hund försöker återfå fast mark under tassarna men sanden bara sjunker undan. Jag kväver fram ett halvt skrik; NEJ NEJ BACKA BACKA ZORRO!!! Jag vet inte varför jag inte rör mig, slänger mobilen på marken; kanske för att jag är rädd att om jag rör mig så kommer han att falla? Jag tror i några sekunder att han ska lyckas, men så försvinner en stor bit av sanden och han kanar neråt, landar tillfälligt på en liten utbuktning av klippan som också är jordig och sandig= inte särskilt stor chans att få fäste och ta sig upp. Jag börjar då röra mig mot klippkanten (ÄNTLIGEN) och tänker att jag kanske kan sträcka mig efter honom. Men innan jag hinner fram har han börjat glida och jag ser hur han glider och glider...o sen faller nerför kanten. Jag skriker ZORRO!!!! Förväntar mig genast att höra en dov duns, skrik, gnäll, alla tecken på att han ska ha slagit sig och gjort sig illa. Jag kan inte se honom och när jag inte hör någonting alls drar jag den allra värsta slutsatsen; han är död. Han har slagit ihjäl sig mot en av alla dom stenar som finns därnere. Min älskade räv, mitt hjärta... finns inte mer..
I ren panik ringer jag en vän och skriker i telefonen att han måste komma och hjälpa mig ,att Zorro fallit ner från klipporna. Under tiden förflyttar jag mig förtvivlat och desperat för att kunna skymta min hund. Lever han ? Är han skadad och ligger ner? Eller är han död..? Men så får jag syn på honom ett par meter ner. Han står upp, han går, HAN LEVER! Jag flyttar mig mer, försöker hitta ett ställe att ta mig ner på. Zorro förföljer mig och jag ser inga tecken på att han haltar eller har ont.
Efter mycket om och men kunde jag iaf ta mig ner och nå Zorro. Han verkar oskadd och har inte reagerat när vi klämt och känt igenom honom. Han har fått vatten och senare även en liten godisbit vilket han svalde med god aptit. Någon trampdyna är skrapad men det är inte mer än så. Veterinär har konsulterats och vi ska hålla koll på honom. Vi är okej. Ska tilläggas att fallet var runt 5-8 meter med både små OCH stora stenar under...