och jag vet att hade jag bara rannsakat mig, tagit ett steg bakåt och tittat på våra senaste träningar så hade jag märkt detta betydligt tidigare. Men såhär blir det när ens huvud är fullt av andra tankar och måendet inte är på topp. Först idag märkte jag att jag verkligen har tappat min "hundanda". Den där känslan när man verkligen går in i träningen, när man själv är 100 % med och fokuserad på vad som händer, vad hunden gör och varför det kanske inte alltid blir rätt. Visst har jag märkt att något inte stämmer helt när vi har tränat, även om Zorro har varit duktig och haft överseende med mattes dåliga sinnesnärvaro, så har han ändå på något vänster förstått innebörden av det jag vill att han ska göra. Men jag har märkt att det inte är samma GO i det som jag velat önska.
Idag när vi gick ut för att köra lite freestyle så märkte jag direkt att okej, han är inte fokuserad eller särskilt motiverad på att göra detta. En utomstående hade kanske tolkat hans beteende som stressat eller som rena "dumheter". När jag ville att han skulle sätta sina tassar på mina ben så backade han istället, pep, la sig ner, fnös och höll på. Jag bröt direkt. Sedan bestämde jag mig för att försöka tagga igång honom. Jag låtsades ha något i handen, viskade ; ska vi köra eller? Är du taggad? Ska vi köra? ÄR du med?? Tog några steg, liksom peppade honom en stund. När vi sedan körde igen och jag fick honom att göra tass-momentet berömde jag honom mycket överdrivet glad röst och slängde iväg hans favvo tennisboll. Därefter föll allt på plats och jag hade en BETYDLIGT mer motiverad och fokuserad rödtuss som pep mindre av frustration och istället enstaka pip av förväntan på vissa ställen. Men svansen viftade, jag såg glädjen i hans ansikte och framförallt blicken, den där blicken som säger; åh, jag vill jag vill!!
Vi körde igenom hela programmet och avslutade med toppattityd och en GRYM känsla !