jag har faktiskt inte riktigt förstått det här med att bo så långt upp i Sverige, i det så kallade "Norrland". Det är långt ifrån det mesta, det tar lååååång tid att åka så långt upp i vårat avlånga land. Det blir mycket fortare mörkt här uppe och det är KALLT. Okej, nu ligger ju Sundsvall ändå ganska milt till, det hade kunnat vara värre med kylan och mörkret. But still...
Nu, however, har denna Gute börjat få lite känslor för denna mörka, kalla del av Sverige. Ja, det liksom spritter till i kroppen när hon tänker på detta Norrländska landskap. Ett lyckorus sprider sig i hela kroppen när hon är ute och vandrar med sina två fyrbenta pälsbollar (lutar mer åt snöboll i Eddies fall) bland skog och numera snötäckta mark.
Hjärtat slår ett extra slag varje gång hon blickar omkring, speciellt när solen skiner och hon får se ut över staden Sundsvall som ligger där så fint mellan två berg. Det kan nästan vara så att hon blivit lite..förälskad !
Denna förälskelse tog i dag trion på en ny promenadslinga. Eftersom matte gärna utmanar sig själv och älskar att upptäcka så blev det ett tufft fyspass i knädjup snö i uppförsbacke ett par kilometer. Lyckliga jag som har två hundar som snällt följer med. Eddie verkade nästan ännu lyckligare än vad jag var.
Men det ska erkännas, ett tag var det så jobbigt att vi tog en liten paus för att hämta andan. Då hade vi kommit till en skoterled, (tjoho! sa tollaren som innan gått precis bakom matte i hennes spår) som gjorde det betydligt enklare att ta sig fram. Tanken var att ta sig till Klissberget, men då det inte var upptrampat någon stig så bestämde vi oss för att fortsätta på den skoterled vi gått på. Nästan sju kilometer senare så var vi tillbaka på hemmaplan. Lite tröttare, men med en känsla som ligger på topp !