en hel del kring avundsjuka och det här med att ha två hundar. Zorro, min äldre hund, har känts lite loj, lite nere och tja, deppig helt enkelt. Det är inte så att han bara ligger i sin bädd, nej inte alls. Han kommer fram tillsammans med Eddie när jag kommer hem, säger godmorgon osv. Nä det märks på andra sätt. Som tempot när vi är ute o går, kroppshållningen. Det faktum att beteendet söka-mattes-blick har minskat betydligt de senaste (veckorna?), något som Zorro annars varit väldigt duktig på.
Jag märker det på hans blick, på sättet han ser på mig. Låter kanske fånigt. men efter snart 6 år tillsammans känner jag min hund ganska väl.
Är det möjligt för hundar att bli deprimerade när en annan individ tar lite mer plats och får lite mer tid?
För i sånt fall tror jag att det är den utlösande faktorn. Jag har jobbat otroligt mycket med Eddie sen årets start. Vardagslydnad för att få koll på koppelgåendet, förväntan vid möte (hundar o människor) osv. Även lydnadsträningen har upptagit en större del av mitt fokus. Mycket små detaljer.
Jag skäms faktiskt. Skäms för att Zorro inte fått lika mycket uppmärksamhet. Samvetet sköljer likt en iskall våg över mig och hjärtat kramas åt. Min finaste, härligaste juvel. Bara för att du är så pass lätt i vardagen glider du bara med.
Inte för att vi inte gjort saker. Z har fått köra specialsök, tricks eller annat. Men inte tillräckligt..
Hur gör ni för att få ihop vardagen?
Hur fördelar ni egentiden mellan er äldre och yngre hund?
Är så glad att vi kommer ha en hel helg för oss själva. 7-8 februari är det nämligen dags för årets FÖRSTA AGILITYTÄVLING ! som det ser ut nu blir det två starter per dag, Agility ena dagen, Hopp den andra. Eddie ska få hänga med snälla Mariell under tiden. Ska bli riktigt mysigt att bara få vara vi två rödtottar !