Men som alla hundägare måste man ju ta sig upp och ut, hunden måste ju rastas! Och eftersom jag ändå hade lagt upp fåglar på tining så tänkte jag att jag lika gärna kunde köra ett pass med Zorro. Så packa ner fåglar, belöning i form av leverpastej, kamera och videokamera och ut i skogen. Och åh så glad jag är över att jag bestämde mig för att gå upp ur sängen idag! Zorro fick mig verkligen på andra tankar, han var helt underbar och skötte sig super! Och så mitt i allt började jag tänka på hur långt vi faktiskt har kommit i vilthantering och apportering. Från att Zorro bara har nafsat på and, pissat på kråkor, bita sönder och käka upp änder och krasa kaniner, till att kunna apportera kråka, duva, and och kanin, alla upptinade och helskinnade fram till mig trots buskage och skogsterräng! Och när jag började tänka på det, på hur långt vi kommit, på hur mycket vi har kämpat, ja då blev jag faktiskt lite lyrisk och alldeles till mig. Tänk att det GICK! Vi fick allt vår beskärda del av tvivlande blickar och kommentarer om att det skulle bli mycket svårt att få till en bra apporteringshund. Och det var ofta jag tittade med stor avund på dom andra som kunde skicka iväg sina hundar på fågel där dom kom tillbaka med dom utan problem, medan Zorro o jag satt bredvid för att han helst åt upp eller skakade sönder viltet han fick i mun. Jag ska inte säga att alla problem är borta, för dom tendenserna finns fortfarande och jag tänker inte ropa hej innan jag kommit över ån... Men man måste ju få luta sig tillbaka och beundra sitt arbete ibland, och idag gjorde jag det, och TILLÄT mig att känna mig STOLT, något jag sällan låter mig få göra.
Med detta i huvudet tänker jag även att vi allt ska ta oss igenom andra problem. T.ex. det här med viltspåret. Klart som f*n vi ska klara den där återgången! Tillsammans klarar vi det, på något sätt ska vi lista ut hur vi ska klura ut det och vi SKA börja samla ihop ettorna till viltspårschampionatet, förr eller senare! Visst, vi kanske behöver lite mer tid än andra, men satan vad vi lär oss!