hundintresserade nu har sett. Jag trodde först att det skulle bli ännu en film om hundens bakgrund o historia, något som också är intressant förstås, men som jag redan sett 3 gånger och läst om. Men den här filmen var helt annorlunda. Väldigt bra gjord med intressanta fakta, även om man redan kände till det mesta så fanns det ändå lite nytt. Nu vet jag t.ex. till 100 % att min hund är högertassad :) Något jag dock misstänkt sen valpstadiet !
Efter filmen, men även under, började jag tänka på mig o Zorro, vår historia tillsammans. Alla hundägare med en relation till sin hund har sin egen berättelse, sina egna äventyr och upplevelser. Jag slås av hur otroligt mycket Zorro har influerat mitt liv och vilken historia vi redan har med oss i bagaget. Speciellt under dom två senaste åren...
2012... året jag lades in på psykiatriska kliniken i Visby för min anorexi. Jag trodde att detta skulle bli mitt fall för hunderiet, att Zorro skulle behöva omplaceras p.g.a. min långa vistelse där. Dom 11 veckor jag spenderade där var mer än vad jag, o någon annan, räknade med. Men tack vare en öppenhet hos överläkarna som jag är oerhört tacksam över fick jag tillbaka en liten del av mitt liv genom Zorro. Trots tvångsvård o restriktioner gav dom mig då och då permissioner för att kunna vara och träna med Zorro. Mitt starka hundintresse var något som engagerade alla på kliniken i viss mån. Under min andra inläggning visade överläkaren verkligen sin omtanke över mig som patient. Jag hade anmält mig till ett WT den sommaren. Två veckor innan lades jag in för ett hårt bakslag i anorexin. Men för att jag inte skulle tappa modet gav överläkaren mig tillstånd att ta in Zorro i deras trädgård för att på så sätt kunna träna till tävlingen. Åh den glädje jag kände varje gång mamma kom in med honom! Lyckan att kunna sitta ute med min hund bredvid mig i solskenet, även om det var i psykiatrins trädgård...
Men Zorro har även hjälpt mig när ingen annan sett.
2013... början av året var inte lätt. Jag mådde otroligt psykiskt dåligt, maten var katastrof på sitt håll. Dagarna bestod av ångest, hat, självskadning och ren förtvivlan. En av dom mörkare dagarna flydde jag hemifrån. Med Zorro tog jag mig ut, långt in i skogarna där ingen skulle hitta mig. Sprang inåt, hjärtat skenade. Jag såg ingen utväg. Allt var bara totalt svart. Orken fanns inte, hoppet hade slocknat inom mig. Jag ville inte mer. Det kom inga tårar när jag satt lutad mot ett träd, stirrade rakt ut i luften. Ett lugn kom över mig, o just där och då fanns bara en enda handling i mitt huvud. Jag bad då Zorro komma till mig, omfamnade honom. Begravde min näsa i hans mjuka päls, andades in en blandning av päls och fuktig skogsluft. Zorro tryckte sig mot mig, la sig sedan ner i mitt knä och rörde sig inte. Mina fingrar strök längsmed hans röda mjuka kropp. Jag hade sett ut ett träd, jag hade repet med mig. Men jag kom aldrig fram till det där trädet. Medan Zorro låg i mitt knä sprack min bubbla. Tårarna kom, rann längsmed kinderna och droppade ner i Zorros päls. Den var tyst, men total. Jag insåg då att jag inte kunde lämna Zorro. Han var beroende av mig, liksom jag av honom. Han var mitt ansvar. Tystnaden låg omkring oss där vi satt mitt ute i skogen. I takt med att kaoset inom mig började ebba ut så började mörkret falla. Mamma skickade ett sms, undrade vart vi var någonstans. Jag svarade att jag var ute o gick med Zorro. Sedan tog jag några djupa andetag och reste mig. Räven min såg på mig, viftade lite på svansen.
"Kom", sa jag. "Vi lever ett tag till.."