Jag har fått kontakt med så himla många underbara, omtänksamma och helsköna hundmänniskor som jag troligtvis aldrig hade haft samma kontakt med om jag inte hade bloggat. När jag pratar med dessa människor får jag även nya perspektiv på saker och ting, vare sig det gäller hundträning eller livet i allmänhet. Senaste människan som jag pratade med gav mig verkligen något att tänka på. Hennes ord satte sig verkligen i hjärnan OCH i hjärtat på mig, och jag kände att Fan, det där är SÅ himla rätt, om än otroligt svårt i vissa fall.
Så vad var det denna goa människa sa? Jo, detta:
Och min kung, ja, han älskade livet. Han kämpade på så tappert med sina smärtor, & när han dog så lovade jag honom att leva livet för oss båda. Och det är ett löfte jag vill hålla. Kunde han leva med en smärta som gjorde att han knappt kunde andas, ja, då kan jag också fan ta & bita ihop! Jag ska lära mig att älska livet lika mycket som han gjorde, hur det ska gå till vet jag däremot inte, men jag ska ta mig dit
Ni anar inte hur många gånger jag har tittat på MIN hund, sett hur han njuter av livet, hur glädjen bara strålar från honom, och jag önskar så att jag kunde göra likadant. Bara njuta av livet, bara få vara här och nu och strunta i allt som har hänt, strunta i alla frågetecken som finns framför mig. Slippa oroa mig för sådant för att kunna skratta och vara glad över det jag har i stunden. Och jag vill inte behöva vänta till Zorro inte längre finns vid min sida för att börja göra det. För tänk om något händer, precis som för min vän ovan. Vad som helst kan hända som gör att Zorro slits bort från mitt liv. Nej jag vill ju kunna DELA livsglädjen med honom, kunna känna samma lyckorus och njutning som han TILLSAMMANS med honom.
Men det är svårt, klart som fasen att det är svårt. Det finns mycket som kan hindra mig från en sådan attityd till livet. Jag möter ständigt situationer där jag så gärna vill säga JA till saker som erbjuds, men där gamla tankar och fobier hindrar mig. På jobbet i söndags, ett pass som jag blev inringd till och helt abrupt och akut fick åka i ilfart till för att hjälpa dom att arbeta av kön, så blev det väldigt långt mellan måltiderna. Jag hade precis varit ute o joggat 35 min med en kompis, så kroppen började såklart skrika efter mat mitt i passet. När en arbetskollega sedan ville hjälpa min hunger, så kom hen med en banan.. Kunde jag äta den? Nix. Jag har en otroligt jobbig fobi för bananer pga min ÄS. Trots att jag var så enormt hungrig så kunde jag inte ta den bananen. Var jag otroligt arg och ledsen över mig själv efteråt? JA.
Samma sak gäller när andra ska äta pizza, det klarar jag inte heller av. Jag är ÖVERLYCKLIG att jag lyckats ta steget att äta VITT RIS till sushi (annars absolut inte) för det har jag inte kunnat göra innan. Och vem är det som har satt dessa hinder i min väg? Jag själv förstås. Det finns många småsaker som dessa som gör att min livsglädje sänks eller uteblir.
Det jag vill få fram är att allt handlar egentligen om vilken attityd du har till hindret som är framför dig. Väljer du att se det som ett oöverkomligt hinder fast det egentligen bara är ett hopphinder du måste ta sats för att hoppa över, ja då blir det hindret väldigt svårt o kanske t o m omöjligt att komma över.
Jag är dock, lyckligtvis!, betydligt bättre på att förminska dessa mentala hinder när det kommer till hundträningen. Jag och Zorro hade aldrig kommit någonstans alls om jag inte hade haft en helt annan attityd till alla hinder som stått i vår väg. För jag har valt att se dessa hinder som UTMANINGAR. Vi klarade utmaningen med att INTE bita/äta upp änder, nu ska vi ta oss an tolling-utmaningen. Hur lång tid det kommer ta innan vi får igång en fungerande tolling som vi sedan kan använda oss av på prov, det spelar ingen roll. Men vi KOMMER att genomföra det. Och det gäller även mina egna utmaningar. Jag ska kämpa för att kunna äta den där bananen, jag ska kämpa för att VÅGA äta det som jag förbjudit mig till att äta eller göra. Man lever livet en gång, o oavsett hur förjävligt det än må vara, så är det i alla fall bara en gång. Det gäller bara att bestämma sig, ska jag leva, ja då vill jag KÄNNA att jag lever också.
På sidan av kommer vi även att arbeta med löpningen. Igår mötte jag upp Sandra som skulle hjälpa mig o titta på "draget". Vi sprang lite fram o tillbaka, vissa gånger med leksak men mest utan då Z annars fick för mycket fokus på den. Vi kom fram till att drag, det skiter vi fullständigt i. Just nu vill jag, o har velat hela tiden, få Zorro att tycka att detta är helt okej och faktiskt ganska gött att göra. Att bara springa bredvid mig, det behöver inte alls vara framför, o bara vara med. Jag kommer köra detta som ett eget "träningspass" med honom så att jag slipper stressen med att JAG inte kan löpträna ordentligt. Så nu kör vi!