för att beskriva vad jag känner just nu. Hittade ett mycket rörande inlägg på en blogg jag inte tidigare läst förut som jag hittade genom Facebook gruppen Hundbloggar (tips till er som letar efter fler bloggar att läsa). Tårarna rinner igen, jag kan inte ens tänka klart tanken utan att dom börjar trycka. Men ska försöka förklara lite så detta inte blir jättekonstigt.
Inlägget handlade i alla fall om en tjej som förlorade hennes Aussie Segra som bara blev 7 månader p.g.a. en olycka för tre år sedan. Ni kan läsa inlägget här .
När jag sedan såg videon började tårarna sakteligen komma. Det gjorde ont i mig att läsa om hennes sorg. Och jag känner bara; fan vad livet är orättvist! Varför händer det sådana här olyckor där älskade hundar, familjemedlemmar, hjärtats skatter, tas ifrån en?
När jag sedan började tänka på mig själv och Zorro brast det. Tårarna bara sprutade. Jag kan inte förklara anledningen helt, för det är för privat. Men det gjorde så himla ont. Bilder och minnen om allt vi har varit med om tillsammans. Känslan av vår första närkontakt, hans valpiga lite lätt fuktiga päls (han hade precis blivit badad innan vi hämtade honom)... den jobbiga tonårsperioden där jag bara ville bryta ihop och gråta för att jag inte visste vad jag skulle göra för att få honom att lyssna, få honom att känna sig trygg i sin box på skolan... glädjen när han kom på inkallning, glädjen när vi långsamt började lära känna varandra allteftersom vi började träna ordentligt... frustrationen när han blockerades runt löptikar och komplikationer runt andra hanhundar... lättnaden när han sedan funkade betydligt bättre runt andra hundar och verkligen landade i sig själv efter kastrationen... saknaden av min röda, mjuka, trygga vän när jag spenderade dagarna på avdelningen... känslan av att befinna sig i ett complete mörker fylld av ångest och ren panik och förtvivlan och sedan, med hjälp av ett rödskinn med sin varma päls och trygga närhet, långsamt komma tillbaka till verkligheten...
Du betyder allt för mig.