”Han är precis nybadad!” sa Lena när vi rörde oss mot husets kök. Och där var han. En liten, röd tussig sak vars svans viftade och han skällde till av otålighet och missnöje över att ha blivit placerad ensam och dessutom fått en dusch! Jag plockade upp honom, min första tanke var hur hal han var, jag visste inte hur jag skulle hålla honom. Men jag lärde mig. Under tiden som pappa och Lena gjorde upp om kontrakt mm. iakttog jag den lilla röda parveln som sprang runt med sin nyvunna leksak jag haft med mig, ett mjukisdjur i form av en and med pip. Den lilla parveln fick sina klor klippta och några bitar skinka då Lena visade inkallning med visselpipa innan vi satte oss i bilen. Men inte ens då förstod jag att detta lilla röda, ulltussiga, otåliga energiknippe var min. Du pep i 2 timmar efter att vi lämnat Lena och dina syskon. Du lämnade ditt gamla hem namnlös, men på en äng bredvid McDonalds där vi stannat för lunch fick du ett namn. Ett namn som betydde räv på spanska. Du lämnade inte min sida, världen var fortfarande lite för stor men då och då vågade du springa en bit ifrån, satte dig och tittade runt som om du funderade på vart du hade hamnat och vart du skulle styra dina små tassar härnäst. Med tiden växte ditt mod och du kunde utan problem befinna dig på flera meters avstånd ifrån mig, totalt ignorant av mattes försök till inkallning.
Dagarna blev till veckor, veckor till månader och månader till år. Vi var tillsammans varje dag. Vi åkte buss till skolan, gick på stan, tränade med andra, tog långa promenader, gjorde misstag, lyckades, gjorde lite fler misstag men lyckades igen. Vi lärde oss långsamt tillsammans, eller du lärde mig. Du kunde ju egentligen det mesta, men jag kunde ingenting. Du har varit tålmodig, en bra lärare. Även om ditt tålamod ibland har varit kortare än mitt vissa gånger, och vi har surt tittat på varandra när vi haft en kamp i envishet och undrat smått vilken del av hjärnan du använt. Men när vi upptäckte hur mycket bättre allting gick ifall vi stannade upp, lyssnade istället för att döma eller försökta styra, arbetade tillsammans istället för mot varandra. Först då började vi förstå varandra. Och det ledde till en början på en kärlek och styrka som växte ju mer vi lärde.
Tre år har gått sen dagen jag och pappa hämtade hem dig. Trots detta har jag fortfarande inte greppat att du är min, för det känns helt ofattbart att någon så underbar som du skulle kunna vara min alldeles egna hund. Under dessa tre år har vi upplevt så mycket tillsammans och jag ser med spänning och lycka fram emot fler år av äventyr och lärdom.