Jag har funderat på detta länge, flera dagar, veckor ja månader! Så det är inte ett förhastat beslut.
Sen en tid tillbaka har jag känt mig, i brist på bättre ord, rastlös. Det kändes inte riktigt rätt att vandra på den väg jag gick på. Något var fel. Som den envisa människa jag är vandrade jag dock på, tänkte att det skulle släppa bara jag fick ett grepp om allt igen. Det blev lite bättre, det infann sig till och med en längtan. Men den var ack så kortvarig. Snart var den där klumpen i magen där igen, den krypande känslan av att jag styrde åt fel håll.
Jag började se över andra alternativ, leta efter nya stigar. Klumpen började då minska. Rastlösheten stillades för någon stund. Efter att diskuterat med både sambo och en god vän har jag bestämt mig.
Jag har hoppat av journalistprogrammet i Sundsvall.
Det finns en liten besvikelse inom mig, men den hör hemma i känslan av att inte har gjort färdigt något. Att hoppa av något ligger inte nära till hands för mig. Men trots att vi producerat ett magasin (där jag faktiskt var stolt över de bidrag jag givit!) och nu skulle ha eget reportage, så fann jag ingen motivation. Jag har pratat med programansvariga Åttingsberg som försökt övertala mig på många vis att stanna kvar. Men min beslut står fast.
Varför väljer jag då att sluta?
Anledningarna är många. Men den allra största anledningen är för att jag vill göra mer. Jag vill inte vara den som skriver om de som gjort något för samhället, för personer som behöver en hjälpande hand. Jag vill VARA den hjälpande handen, jag vill vara med i ögonblicket då någon röst behöver höras, när en själ behöver lyftas. Ord kan inte beskriva hur trött jag är på samhällets girighet efter pengar, efter rikedom och att synas. Jag fick frågan en gång av en klasskamrat; om du fick 50 000 i månaden, skulle du jobba på Expressen/Aftonbladet då?
Mitt svar, var nej. Människoliv är så jävla mycket mer värt än pengar. Vilket liv som helst är mer värt än pengar och att få sitt namn publicerat i det offentliga. Du kan göra mycket som journalist, du kan ställa en politiker mot väggen, berätta en människas historia eller sänka ett företag efter bedrägeri/svek. Men du kommer aldrig kunna vara där för en människa när den som mest behöver dig, inte på ett personligt och nära sätt.
Jag ångrar absolut inte att jag började denna utbildning. Jag har fått komma ikapp en liten del av allt det jag missat under tiden jag isolerade mig mot omvärlden och stred för mitt eget krig. Utbildningen blev min knuff bort från det som höll mig kvar i ekorrhjulet, och in till en värld full av möjligheter.
Ni som känner mig vet även att jag inte går och rullar tummarna i nuläget. Tvärtom! Jag försöker hitta ströjobb, lägga tid på fotograferingen och hundarna. Dessutom har jag nya yrkesplaner, men dessa väntar jag med till jag själv vet mer.