ett inlägg som handlar om, hur man vet om man räcker till för sin finaste fyrbenta vän. Jag har många gånger funderat på detta, inte minst det senaste året som gått. Räcker jag till till Zorro? Får han den uppmärksamhet han behöver och förtjänar? Eller glöms han bort i vimlet och kaoset av mitt mående? Jag kan ju förstås säga att inte en minut går förbi utan att jag tänker på om jag dugersom matte åt min hund, eller om det finns ett bättre hem åt honom därute någon annanstans i världen. Även om jag fysiskt orkar mer, så hänger inte mitt psyke riktigt med. Och då är det lätt att få otroligt dåligt samvete för att jag inte orkade ta den där långpromenaden som jag tänkte, eller inte orkade träna vad-det-än-var som jag planerat att göra med Zorro. Jag värnar otroligt mycket om min hund, och jag vill att han ska få det bästa som finns i detta liv. Men är det verkligen jag?
Innan folk börjar tro att jag bara är ute efter att "bli av" med Zorro för att skaffa en annan hund så kan jag krasha den idén direkt. Skulle jag lämna ifrån mig Zorro skulle det ta MINST tre år innan jag tittade efter någon ny, om ens det. Jag älskar Zorro, den kärlek jag känner visste jag inte ens kunde existera, men den gör det och även om det gör ont i hela mig av bara tanken på att lämna ifrånmig min räv, min guldklimp, mitt hjärta, så skulle jag göra detm om jag visste att han kom till ett bättre hem. Ett hem som kunde ta bättre vara på hans egenskaper och den otroliga viljan att få arbeta. Så hur vet man om man räcker till? När vet man att man ger just den här hunden det liv som den förtjänar? Finns det någon gyllene regel? Något tecken på att man gör rätt?
Det jag mest syftar på här är det faktum att Zorros stimulans, både mentalt och fysiskt, ibland inte är i närheten av det han behöver. Och det känns som om att ibland har blivit mer ofta. Förstås har jag ändå drömmar om vad vi tillsammans ska åstadkomma, jag är ambitiös och har alltid ett mål med det jag gör. Men jag är också duktig på att övertyga mig själv att jag kundeha gjort mer...
Så, från en förvirrad, fundersam matte till alla er hundägare därute som kan tänkas läsa detta. När och hur vet NI när era/eran hund/ar lever det där ljuva livet? Vad tror ni? Finns det något säkert sätt att ta reda på det eller får man gå efterkänslan? Och i sånt fall, hur hittar man den känslan?