efter ett samtal med en vän jag tränat agility med som mist sin älskade hund, sin bättre halva, sin bästa vän, hennes allt, så har tankarna kretsat mycket kring detta. Vad händer när ens centrum i livet försvinner? Jag känner ganska många numera som berättat om hur det starka bandet mellan hund och människa har räddat personen, hjälpt till att få en att orka kämpa lite mer, fått en att lämna ett destruktivt och sjukt liv, oavsett vad personen kämpat med. Folk ger upp droger, självdestruktiva beteenden/handlingar för att ge sig hän till ett liv med sin hund, oavsett om det är kantat med tävlingar eller ett liv med långa skogspromenader och sällskap. Unga kriminella eller unga som hamnat fel får en ny chans att byta riktning på sina liv, dom får en trygghet, ett mål att arbeta sig mot. Gamla eller ensamma får en trogen vän som håller denne sällskap när det känns ensamt och tungt. Så vad händer när en person mister den själ som ger livet mening? Hur tar man sig ur en sådan traumatisk händelse? Vart börjar man nysta bland alla knutar som plötsligt slagit sig kring livet?
Jag är säker på att det finns människor som på något sätt lyckas ta sig ur tomheten som omfamnar dom när en sådan här sak inträffar. Men när jag tänker på hur jag skulle känna om Zorro skulle tas ifrån mig, så känns den möjligheten obefintlig. Det blir tydligare för varje dag. Jag behöver honom. Inte bara för att promenaderna med honom lugnar mig, inte bara för att han alltid ger mig en anledning till att skratta eller får mig att känna mig bättre. Jag behöver honom lika mycket som jag behöver luft för att andas. Att bara tänka tanken på att Zorro inte skulle finnas vid min sida gör så ont att jag genast skjuter bort den och tårar trycker bakom ögonlocken. Hela mitt liv kretsar kring min hund. Jag arbetar för att få in pengar för att kunna köpa mat till Zorro, betala veterinärräkningar, betala för tävlingar/prov. Jag skaffade körkort så jag kunde ta mig själv till träningar och tävlingar med min hund. För att må bra och orka med livet tränar jag med hunden, leker eller håller honom intill mig. Zorro är mitt centrum. Vännen som mist sin hund sa till mig; vad ska jag göra nu? Allting känns så oviktigt, meningslöst. Ingenting betyder något längre. Jag kan bara föreställa mig den smärta hon känner, och bara det får hjärtat mitt att snöra ihop sig och det blir genast mycket mer ansträngande att andas.
Jag förundras över hur starkt ett band mellan människa och hund kan bli. Idag läste jag i en artikel på nätet om hur en pojke, hans mamma och hans pappa mist sina liv för att pojken försökte rädda sin hund när denne var fången bland havets starka vågor. Överallt kan man se bevis på den starka kärlek som växer upp mellan människan och dess fyrbente vän. Hundar som sörjer sina ägare som gått bort i krig, sjukdom eller olyckor. Människor som går genom eldfyllda hus, klamrar sig fast vid ett träd med hunden i sin famn medan vatten från översvämningar eller tsunamis hotar precis under dem; allt för att rädda livet på sin vän. Att säga att en hund bara är en hund, är att vanhedra detta djur. För vilket annat djur har haft så stor betydelse för oss sen den första individen som domesticerades och började leva sida vid sida med människan...?