men har inte haft varken ork eller lust. Dessutom känns det så konstigt att skriva, eftersom jag dels inte själv accepterat det, och dels inte fått det på papper än, även om alla symtom stämmer.
Några kanske redan vet, men i oktober tog jag studieuppehåll. Tanken var att hålla ut till jul-uppehållet, men så blev det alltså inte. Orsaken var, ÄR, för att jag inte orkade. Lathet kanske man hinner tänka, men faktum är att det var kroppen som sa nej, innan hjärnan lyssnade. Jag sov allt oftare, en powernap på lunchen var mer en regel än undantag för att jag överhuvudtaget skulle orka cykla de ynka 2 km till skolan och lyssna på en föreläsning som jag ändå inte orkade fokusera på.
Att läsa en bok eller söka fakta var nästan helt omöjligt; jag orkade inte ta in orden, hjärnan noterade inte det jag läste och jag satt länge med samma sida/mening och försökte förstå. På något vis tog jag mig igenom första kursen efter sommaruppehållet, men när all info började strömma ut om praktik, ny kurslitteratur, webbprov som skulle vara godkända innan vi fick komma till KTC (träningscentrum för läkare samt ssk) så gick jag hem och grät. Bara tanken på alla krav, att behöva klara alla de prov som behövdes eller bara kontakta praktikplatsen kändes helt oöverkomligt. Hur skulle jag orka? Jag sov redan både på lunch och när jag kom hem, ibland orkade jag inte ens ta mig till skolan för att jag var så trött.
Så någon vecka efteråt tog jag studieuppehåll. Min plan då var att försöka hitta ett deltidsjobb för att få in pengarna. Trots att både Omvårdnadsansvarig för SSK programmet samt en kvinna på AF tyckte att jag borde försöka få tag på en läkare istället.
Nu har det snart gått en månad sedan studieuppehållet, och jag har långsamt fått inse att ett jobb också är helt bortom vad jag är kapabel till.
Min nuvarande vardag är en sådan otrolig kontrast till hur den såg ut för bara några månader sedan. Från att ha varit aktiv med många bollar i luften, så orkar jag på min höjd gå en kortare promenad i skogen för att sedan totalkrasha i soffan när jag kommer hem.
Min största motivation att ta mig ut alls är såklart hundarna. De dagar jag orkar lite mera så läggs energin på träningen med dom, eller skidåkning med Eddie.
I går orkade jag både och. Både skidåkning på förmiddagen och ett lydnadspass med ett gäng andra i Njurunda. Men när jag kom hem var orken slut. Hela kroppen värkte, inte av träningsvärk utan på ett sätt jag inte riktigt kan beskriva.
I dag tog jag bilen till Sidsjön så hundarna fick springa, leka och busa i snön utan att jag behövde röra mig nämnvärt. Kroppen har värkt hela dagen, tröttheten har legat som ett tjock duntäcke över mig. Vi gick o la oss när vi kom hem igen, och mer än så har jag inte gjort i dag.
Är så sjukt tacksam för att jag har hundarna och den mest omtänksamma och bästa sambon man kan ha, som ställer upp och handlar och tröstar mig när jag gråter.
Planerna på vinter-SM kommer läggas ner eftersom jag inte kommer varken hinna eller orka träna inför det. Däremot ser jag fram emot flytt till hus samt två kommande tävlingar vilka jag hoppas orka delta på.