eller egentligen har det varit det hela tiden, men vissa dagar är kämpigare än andra. Och det jäkliga är att man ständigt måste påminna sig om vad som händer om man ger upp; tillbaka till avdelningen, tillbaka till restriktioner, ingen ork, lust, ingen egen vilja. Och ingen Zorro. Om det är något som håller mig uppe är det tanken på honom. Utan honom skulle jag aldrig klara det här, det vet jag. Min familj hjälper ju mig såklart så mycket dom kan, men det är Zorro som är min motivator.
Ibland undrar jag hur mycket min frånvaro under hela våren/sommaren här hemma påverkade Zorro. Ända sen jag nu senast blev utskriven har Zorro följt varje steg jag tar, som en svans har han gått efter mig. På promenaderna kommer han alltid tillbaka ifall han skulle hamna före mig och komma utan synhåll. Som om att han verkligen vill ha koll på att jag inte försvinner. Kan man bli mer mattesjuk som hund om matte är borta mycket? Jag vet att jag blir mer Zorro-sjuk om jag är borta från honom länge. Huh det var nog en av dom värsta sakerna med att vara tvångsvårdad på avdelningen, att inte kunna åka hem och sova med sin hund, att inte kunna gå ut och träna eller ta en promenad eller bara få finnas till och ha honom i närheten. Det är detta som även håller mig på benen, som får mig att resa mig när jag fallit eller börjar stappla. Tanken på att inte få vara med honom, att bli fråntagen den friheten och den glädjen han ger mig, det skär i hela mitt inre. Men såklart håller det ju inte tankarna borta.
Inte världens pepp inlägg direkt, men som sagt alla dagar är inte toppdagar. Men vi kämpar på, i helgen kanske det blir en träff med Gutetollarna, ska bli jättekul! Sen bär det äntligen av till Åre :)
Fotograf: Teemu Kemppi (men med min kamera ;) )