o hur mycket det har förändrat mitt liv. Det märks nog att jag är en "nykomling" i denna värld, i alla fall så känner jag mig som det. Och det beror ju på att Zorro var den som öppnade upp dörren för mig, en dörr jag innan inte ens visste fanns. Men så mycket roligt jag har varit med om tack vare hundlivet, så mycket nytt jag lärt mig och så många fina, underbara människor som jag har träffat ! Jag har allt att tacka mitt liv med hund för, och framför allt min pappa. Hade det inte varit för honom hade mitt liv kanske sett helt annorlunda ut än vad det gör nu...
Min resa började med en tuff period i mitt liv. Från höst/vinter 2007 och hela 2008 var ÄS ett stort problem för mig, det var även min första dipp i ätstörningar. Ovanpå detta hamnade jag i en djup depression vilket gjorde att jag hade otroligt svårt att hitta en motivation till att leva. Med ätstörningstankar, självskadebeteenden, ett pendlande i vikt och med oroliga föräldrar som drog in på min frihet sänktes min livskvalité till nästintill obefintlig. I januari började mina föräldrar bli väldigt desperata; matsituationen var kaos, jag hade ständig ångest och samarbetade inte längre med min kontakt på B.U.P.
Min pappa började då tänka ut en morot till mig. Alla visste att jag var en djurälskare av stora mått. Jag ville bli veterinär, läste ständigt i min pappas hundrasbok och drömde såklart om egna djur av alla dess slag. Så en kväll när jag satt inne vid TVn, sur o butter efter att ha nekat än en gång till middag, kom min far in och ställde sig vid dörröppningen.
Där och då, lovade han på sin broders grav, att om jag kunde lova att försöka kämpa mig tillbaka till livet så skulle han i gengäld köpa en hund åt mig.
Ja, det kan tyckas som en grymt oansvarig handling eller erbjudande. En "ful muta" för att få sin dotter att leva genom att ge henne en "söt hundvalp att gosa med". Men jag tror att pappa kände mig bättre än så. För nog fick det mig att kämpa. Åh vad jag kämpade. Jag försökte äta igen, samtidigt som jag energiskt och nyfiket letade efter den rätta rasen för mig på internet.
Även om vägen var väldigt knaglig, med många dalar och kullar, så fortsatte jag att kämpa. För där framme fanns ju min morot, en egen hund.
Att den hunden skulle få ett aktivt liv, oavsett ras, var givet från första början. I samband med att jag letat efter gymnasieskolor och hittat Guteskolans Naturbruksgymnasie med inriktning HUND så fick jag även upp ögonen för vissa hundsporter. Agility och Lydnad blev mina dåvarande mål att träna med min hund, något jag klargjorde för alla. Den fysiska biten var det ingen frågan om eftersom jag själv gärna spenderade min tid på långa promenader genom skog o mark. Sen har jag genom min skola blivit introducerad till alla möjliga olika sorters hundsporter, fått lära mig saker om hund som jag aldrig tidigare varken reflekterat över eller visste om.
Zorro har, sen dagen han kom till mig, vänt mitt liv helt upp o ner. Både på gott och ont. I början var han otroligt jobbig för en tjej som aldrig tidigare har försökt sig på valpuppfostran. Men envis som den åsna jag är, gav jag inte upp. Och nu, 4 år senare, är jag så grymt lycklig över min älskade tollare. För varje år som går känner jag att vi har vuxit varandra närmare och jag blir bättre o bättre på att läsa av honom och veta hur jag ska träna med honom. Jag älskar hundlivet och vet att det alltid kommer vara en stor del av mitt liv, och även den jag är.
Så, genom pappa fick jag möjligheten att komma in i det aktiva hundlivet, och tack vare min skola och mina lärare som jag hade där blev jag kär i denna livsstil!