och det är precis som det låter, ätstörda patienter kommer dit för att träna på att äta. För vissa kanske det låter fånigt, vadå träna på att äta? Det är väl bara att äta? Men nej, inte för en som är ätstörd är det inte det. Eller jo i viss mån. Visst kan vi äta, vi vet precis hur man skär isär maten, plockar upp den på gaffeln och stoppar den i munnen och sväljer. Inga problem där. Nej det är efteråt som problemen kommer. För vissa är det att inte kunna sluta äta, och för andra är det att man har ätit. Att känna sig smutsig och full.
Jag åt med en till patient, en kvinna jag lärt känna ganska så väl och vi håller kontakten med varandra. Hon är betydligt äldre än mig, men oj så liten hon var. Jag visste ju att hon var liten, hon kämpar hårt hela tiden men har det lite svårare. Men när jag var som minst så såg jag inte henne på det sättet, jag såg att hon var liten, men inte hur liten. Så när jag kom in i rummet och såg en 40 årig kvinna sitta där, nästan mindre än en 12 åring så var det något som bara slog slint inom mig. Eller kanske slog det på...? Tankarna kom, har jag sett ut så?? Hon såg så liten ut, så skör, så svag. Hon frös o jag vet av erfarenhet att hon tyckte stolen var obekväm, att även fåtöljen var obekväm som hon satte sig i senare. Någonstans inom mig kände jag bara att Nej, jag har varit där, jag vill inte dit ner igen.
Visst, jag ska inte ljuga. Det finns dagar där jag verkligen önskar att jag hade en mindre kropp, att jag vägde sådär liten igen. Och varje dag är en kamp. Att kämpa mot sig själv som man gör på sätt och vis är inte lätt. Och jag blir galen på mig själv varje gång jag försöker tänka ut något som jag kan/vill/får äta, för jag har kvar så många förbud. Jag vet inte hur många gånger som jag blivit fly förbannad för att jag är så trött på allt som har med mat och kalorier att göra. Men jag försöker.
Än en gång återkommer jag till hur mycket Zorro hjälper mig. Att bara sitta med honom och klippa klor/tassar, massera, gosa eller bara pilla lite på honom har hjälpt mig att samla tankarna och känslorna. Just nu ligger vi på paus, vi tar våra promenader, idag gick vi ut och tränade en kort stund för första gången på länge. Men det har behövts. Jag har insett att det är viktigt för mig att inte skynda in i något. Och definitivt inte jämföra mig med andra. För jag har inte samma förutsättningar. Jag hade, men sen föll allt samman så nu måste jag försiktigt och långsamt bygga upp alltihop igen. Men denna gång tänker jag försöka vara noga med att inte ställa för höga krav. Vilket kommer bli oerhört svårt för jag har alltid varit högpresterande. Men ska jag någonsin komma ut på tävlingsbanorna i bra fysisk och psykisk form så måste det bli så...
Nu blev det ett jäääättelångt inlägg, men kan i alla fall berätta om att jag och Zorro drar till vettis imorgon för att kolla upp hans utslag och hans konstanta kliande. Håller tummarna för att det går bra och att hon hittar vad som är fel...