Vissa tycker det är onödigt, vissa kollar lite snett på mig och undrar om jag verkligen tappat fattningen och bara daltar med min hund eller tror att han inte kan vara ensam. Visst, vissa gånger måste jag lämna honom hemma för att jag ska på vissa möten där jag inte kan ha med honom. Men annars tar jag med mig Zorro. Varför? För att jag är beroende av honom. Han är min trygghet. Även om allt runt omkring mig är kaos, även om mitt inre är upp och ner så vet jag att Zorro står med alla fyra tassar på jorden. Han blir mitt ankare. Han blir min lina till världen. Jag vet alltid vart jag har honom och jag kan alltid lita på att han finns där för mig. När jag är rädd finns han där, när jag är ledsen finns han där.
Alla som känner mig vet hur mycket min hund betyder för mig. Och jag har sagt det till alla mina behandlare och till min familj, att utan Zorro hade jag aldrig kommit såhär långt. Utan honom hade jag varit död för längesen. Det låter kanske lite brutalt att säga så, men det är sanningen. Utan min hund hade jag aldrig orkat med att kämpa. Han är min andra hälft, skulle någon ta bort honom skulle dom även ta bort mig. Och det är något alla är medvetna om.