jag vet att det finns fler undantag än vad det finns dom som kan kategoriseras till detta. MEN, i mina ögon börjar denna lite smått obehagliga och tråkiga kategori fyllas med allt fler människor. Det här är bara mina tankar och känslor, kritisera som ni vill, men jag ämnar inte att peka ut någon.
Kanske är jag dock inte ensam om att ha denna känsla. En känsla av att hundvärlden börjar likna en herre-på-täppan-tävling allt mer, där uppfödare slår sig på bröstet, hävdar att just DOM har de bästa hundarna och det bästa avelsmaterialet, att just DOM följer rasstandarden och avelsmålen till punkt och pricka. Eller när ambitiösa valpköpare plockar fler och fler titlar där hundarnas ålder krymper allt mer på tävlingsbanorna. Ja det är nästan som om att ju yngre hund du har som har en samling meriter/tävlings resultat, ju bättre är du som tränare. Det är inte för inte man själv börjar få lite skuld känslor. Jaha, min hund är 4 år, han har inte en enda titel framför sitt namn... betyder det att vi är dåliga då? Att jag är en dålig hundtränare? Borde vi försöka ta oss ut oftare på tävlingsbanorna vi med? Visa framfötterna och ge oss i kast med att slåss om den där heliga, piedistalliknande högresta bergstoppen där man blir hyllad som en Gud av andra hundmänniskor...
Jag vet ju såklart att detta inte är sant, men ÄNDÅ. Jag har som person lätt att klanka ner på mig själv o sätta för höga krav, så jag är medveten om att jag ofta överdriver saker och ting.
Efter att ha läst detta inlägg, kan jag dock känna att jag är glad att jag inte tränade Zorro på allt jag kanske hade velat göra. Han hade veckor, ja månader, där han fick vara enbart hund. Efter allt som har hänt oss i vårat liv, har vi även kommit varandra otroligt mycket närmare. Nej, vi har inte varit ute o tävlat särskilt mycket. Och ja, ibland grämer det mig otroligt att vi inte har chans att få prova på olika hundsporter eller vara med på tävlingar. Men samtidigt värderar jag den relation vi två har högre än någon högpresterande titel.
Nu menar jag inte att alla som tävlar massor är högfärdiga och "snobbiga", folk som "bara är ute efter titlar och rosetter". Absolut inte! Jag vill bara slå ett slag för att det faktiskt är okej att man inte har deltagit på 120 agilitytävlingar, 50 lydnadstävlinar, 20 jaktprov och hunnit med att titulera sin hund till RLD 1-3 osv. Jag vill inte slåss om platsen på Herre-på-täppan-berget, för det ÄR ett grovjobb att ta sig dit, och att HÅLLA SIG KVAR.
O så hundvännerna. Ni vet, dom där underbara, ovärderliga tränarkompisarna. Dom som ger feedback och som man kan reflektera träningen med. Få tips av och utvecklas. Vet ni vilka dom är? Vilka i era umgängeskretsar är SANNA vänner? O vilka har ni bara där för att knyta nya kontakter, eller för att personen i fråga råkar kunna just inlärningen av ett visst moment eller är specialist inom en viss hundsport?
Jag kan tycka att det är grymt tråkigt att ha kompisar som man tränar med, som sedan helt plötsligt inte längre verkar lika intresserade. Förstås kan det bero på olika saker, men man håller väl ändå kvar någon sorts kontakt? Jag har hundkompisar som jag tränar med, olika ofta o i olika hundsporter. Med vissa kan det gå veckor, ja t o m månader innan vi träffas igen och tränar. Men jag vet att dom finns där, jag vet att jag kan be dom om hjälp och jag hjälper gärna dom.
Men hur vet man att det inte bara är en flyktig bekantskap för att komma vidare? Hur vet man att när man har hjälpt personen så kommer inte den bara tacka, bocka och dra vidare?
Det tåls att tänka på vilka människor som man ska hålla kvar i livet, och vilka som man ska släppa...