under dagen (ja, trots allt det roliga vi redan har hunnit med!) Dels har jag tänkt på det här med "lydiga hundar", alltså när man får komplimanger av andra människor/hundägare som beundrar en för att man har en så "lydig" hund. Visst blir man jätteglad, men jag känner alltmer en liten sorg över denna reaktion. Missförstå mig inte, men det finns alltså så många hundar som inte fungerar i vardagen att våra hundar som vi tränar med anses vara nästintill "super-hundar". Jag vet inte, i mina ögon är Zorro inte bara en "lydig" hund, utan en hund som är i harmoni i vardagen. En hund som vet vilka regler som gäller och känner sig trygg vart vi än tar vägen. En hund som litar på sin ägare. Självklart finns det stunder som inte är perfekta, jag tror inte det finns någon hund som är "perfekt" i den bemärkelse att allt den gör är felfritt. I människovärlden säger man ju Ingen Kan Vara Bäst På Allt, och det tror jag även gäller i hundvärlden. Det finns mycket som kan bli bättre om man ska vara krass, men Zorro är helt underbar som han är, både som min familjemedlem men också som träningskompis.
Så ja, jag tycker det är sorgligt att folk på stan Ååh:ar och beundrar ens hund för att den kan vara passiv, för att den inte skäller på allt och alla, för att den kan gå lugnt i kopplet. Bilden dom har är ofta (tycker jag det känns som!) att man är en skit duktig hundtränare och att man har någon superkraft eller att hunden har varit såhär från början, istället för att se hur en hund kan fungera när man lagt ner arbete och omtanke för att få fram en harmonisk hund. Vad tycker ni ?
Något annat jag har funderat på är det här med tävling och träning. Och den allra största frågan som jag ställer mig och även till andra; Vem tävlar du för?
Dig själv? Eller för din kennelägare? För dina träningskompisar? För alla duktiga kullsyskon?
Från första början när jag tränade med Zorro, så jämförde jag mig enbart med andra. Jag ville vara duktig för DERAS skull, jag ville att ANDRA skulle vara stolt över mig. Jag ville att min kennelägare skulle kunna skryta om våra resultat, jag ville en hund från hennes kennel skulle vara med bland topparna på resultat-listorna för att göra henne stolt. Jag ville imponera på andra.
Hur kul hade jag? Inte alls. Eller jo, när det gick bra, DÅ var det kul. Men minsta felsteg, minsta svårighet som vi stötte på gjorde att jag kände mig misslyckad, dum och värdelös.
Jag hade den synen på hundträning länge. Det var inte förens långt senare, som jag förstod innebörden av att både träna och tävla för sig själv. Att se varje tävling som en kul träning fast med publik, att få veta vad man behövde träna på när det verkligen gällde. När jag började sikta in mig mer på oss, på mig själv och på min hund, så blev hundträningen så mycket roligare. Självklart har jag kvar tävlingsmänniskan i mig, och man hoppas ju alltid på att det ska gå bra. Går det dåligt, ja klart man blir lite besviken. Men jag tar det bra mycket bättre nu än vad jag gjorde förut.
Varför ska man jämföra med andra? Du kommer inte bli bättre för att du siktar att vara lika bra som någon annan. Din hund kommer inte bli särskilt mycket duktigare eller förstå fortare vad du vill att den ska göra i momentet ni tränar. Att sätta press på sig själv på första debuten att det ska gå bra, eller överhuvudtaget sätta alltför höga krav sänker bara eran glädje och gör besvikelsen större om det går "dåligt". Det är dock inte samma sak som att man inte ska ha några förväntningar eller mål, självklart ska man få ha det! Men RIMLIGA mål.
Och hur vet man det då? När är det rimliga mål? Enkelt... När träningen är kul, inte ångestfylld, DÅ har du rimliga krav.