Så kan det ofta låta på träningar eller i en hundägares huvud. Och visst, jag ska vara ärlig, ibland kommer det en sådan kommentar från mig med, MEN!! med en skämtsam ton. Väldigt sällan beskyller jag min hund för felen som begås i träningen. I mina ögon är det inte hundens fel om det inte går som man tänkt sig, utan förarens. Alla vet ju att en hund omöjligt kan köra alla moment i Lydnadsklass 1 direkt när den uppnår rätta åldern om man inte har tränat in alla dessa moment ORDENTLIGT. Det finns många i agilitykretsarna som inte ens startar på tävlingar för dom anser inte att hunden är tillräckligt redo för en sådan utmaning. Men någonstans så tappar vi det där och börjar beskylla hunden för misstagen som görs. Varför?
Idag var jag och Zorro med på en agilitytävling i Follingbo ridhus. Vi hade anmält oss till både Hoppklass och Agilityklass. Det var inte särskilt många startande, speciellt inte i 2:an som startade först. Vi var nr 6 i båda klasserna. Under väntetiden var Zorro lugn och tyst, låg på sin plats och tittade nyfiken omkring sig. Banvandringen kom och gick och så var det dags för start. Zorro hade helt rätt attityd, bra fokus och det kändes over all bara bra. Och det gjorde det i båda loppen, förutom lite tävlingsnerver som spratt inom mig, men det är ju ganska givet i sådana här situationer. Och vad hände? Jag diskade oss. Första gången i Agilityklass för att jag av någon anledning helt hade ställt in mig på en viss ingång i slalom som ju självklart inte var rätt ingång, något jag borde ha vetat efter att ha tränat så förbannat mycket slalom. Men icke. Jag noterade inte ens att han tog fel slalomingång just pga detta och när vi tog nästa hinder blev vi såklart diskade... Sådär lagom kul. Dock tyckte Zorro att han minsann baaara skulle upp på balansen igen innan vi avslutade banan, så jag fattade ju att vi diskat oss. På Hoppklass gick allt så jääkla bra, bra flyt, RÄTT slalomingång. Sen gjorde jag den där klassiska missen, att inte göra så som jag gjort på banvandringen utan göra något heeeelt annat när vi väl var och körde på plan. Och just för att jag i mitt huvud hade gjort det jag egentligen skulle göra, men befann mig på en annan plats, så tappade jag helt tråden om vart vi skulle och visade fel sida på kommande hinder, och blev diskade. Satan.
Jag lät dock inte något av detta gå ut över Zorro. Jag belönade, kampade och busade när vi kom i mål, precis som om vi vunnit hela skiten. Zorro fattar ju inte skillnaden och jag vill ju att han ska ha en positiv erfarenhet av detta. Men när vi var på väg hem började tankarna direkt komma. "Jävla skit, en repris av förra gången, disk som vanligt...", "Varför kan du inte fixa en bana?? Hur svårt kan det vara?!!" "Du är ju urkass som handler, kan inte ens komma ihåg hela banan.." "Ni kommer aldrig komma någonstans om du håller på och ska diska er hela tin..."
Yes, sådär låter det i mitt huvud. Och det maler på och maler på ett bra tag. Just nu är jag väldigt glad över att jag straxt ska vidare till jobbet och fokusera på något annat. Men jag ställer väldigt höga krav på mig själv, och när saker inte går som jag hoppats, så sätter jag mig direkt i rampljuset och korsförhör mig själv om vad fan jag gjorde för fel och VARFÖR? Kanske matte ska låta bli att tävla till hon har lärt sig att inte ha alltför höga krav på sig själv. för det tär och bryter ned mig och just nu är DET det sista jag behöver. Vi får se. Videos kommer senare på båda loppen!