Ett minne som kom över mig medan jag låg på mattan här på övervåningen och bara gosade med Z. Minnet är alltså ifrån den tid jag låg inne på vuxen psykiatrins avdelning och vårdades för min anorexia...
Ända fram till dess hade jag kunnat komma och gå som jag ville. Även om jag hade blivit ifrån tagen friheten att köra bil själv så kunde jag fortfarande bara gå rätt ut genom alla deras dörrar och ut på gatorna. Jag kunde fortfarande åka hem så länge någon kunde hämta mig. Men med den friheten såg jag till att förbränna varenda kalori som dom lyckades få i mig. Någon dag efter det att jag svimmat i hemmet p.g.a. dehydrering och näringsbrist och blev inlagd med dropp på lassis så bestämde psyk att det var dags att ta över. När LPT domen föll över mig, förändrades ALLT. Jag som varit så van att kunna komma och gå när jag ville, vara med och träna hund eller bara ta promenader, fick inte ens gå ut i deras trädgård. Det kändes som ett slag i magen.
Dock visste dom som tog över vårdnaden sedan länge att jag hade ett brinnande intresse för hundträning och att Zorro var min största styrka. Överläkaren som hade hand om mig då insåg att jag var tvungen att få ha kvar något positivt i mitt liv. Någon dag efter att jag blivit tilldelad LPT (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård) gav han mig därför permission och tillstånd att, med en övervakare från vårdpersonalen, gå ut på parkeringen utanför för att få träffa min älskade hund. Jag satt förväntansfullt och räknade ner, spanade efter min mammas röda bil genom fönstret. Jag hade dock gått in på mitt rum och satt mig för att läsa när en vårdare kom in och sa att det var dags att gå ut, min mamma hade anlänt. Jag drog fort på mig skorna och vårdaren följde mig ut, genom fyra dörrar och ut på parkeringen. Där möttes jag av min älskade räv. Han viftade glatt på svansen, glad att se mig. Och jag var minst lika glad. Jag satte mig ner på huk, drog mina taniga fingrar och händer genom hans varma röda päls, pussade på hans mjuka huvud, borrade näsan ner i nacken. Min älskade älskade räv, mitt hjärta. Lyckan var inte så långvarig, jag hade bara fått tillstånd att få vara utanför psyks avdelning i 5 minuter. Dock hade mamma tagit med sig lite hundgodis och jag visade vårdaren lite trix. Vårdaren hade själv hund hemma så hen tyckte det var jättekul. Men tiden gick fort, alldeles för fort. 5 ynka minuter är ingenting. Jag kramade om min lilla räv, pussade på hans hjässa och viskade att jag älskade honom och att vi snart skulle ses igen, att jag snart skulle vara hemma. Då visste jag inte att jag skulle bli kvar där på avdelningen i ytterligare 7 veckor.
Jag minns än hur Z tittade förbryllat på mig när jag vände och gick efter vårdaren in mot avdelningen igen. Vi hade ju alltid varit tillsammans, hela tiden, varje dag. Och nu fick vi bara 5 minuter med varandra innan vi var tvungna att skiljas åt.
Det värsta med att vistas på avdelningen var nog inte själva situationen. Jag hade kunnat leva med att bli ifråntagen all min frihet, jag hade kanske kanske t o m kunnat klara av att börja äta lite tidigare. Men att skiljas från min största styrka, min kärlek, min glädje, det tärde mest på mig. Jag hade inte längre någon röd räv att ty mig till när ångesten blev för svår, när hatet blev för mycket eller sorgen för tung. Därför började jag uppskatta dom få stunderna jag fick med Zorro ännu mer än förut. Och därför kände jag även en helt obeskrivlig glädje över att bli utskriven därifrån, att äntligen få vara tillsammans med min bästa vän igen.