För 366 dagar sedan började mitt liv som jaktcockerägare.
Många tankar cirkulerade i huvudet på denna matte, både innan och efter Eddie blivit min. Flera frågade om jag verkligen var säker, om jag förstod arbetet som låg bakom en jaktcocker, för att inte tala om allt arbete som skulle läggas på TVÅ hundar.
Vad folk omkring mig inte visste var arbetet jag hade lagt ner redan innan Eddie kom. Jag la ner hela min själ på att ta reda på fakta o erfarenheter om rasen, pratade med både uppfödare och cockerägare. När det stod klart att en jaktcockervalp skulle komma hit, började insamlandet av pengar och planering av semester och hundvakt. Jag la ner blod, svett och tårar bokstavligt talat, innan Sussie ens hade berättat vilken av ljuvelerna som skulle bli min.
Rädslan för att inte räcka till, att inte vara bra nog för mitt lilla tillskott svävade över mig hela tiden. Varje morgon chockade den lilla svarta mig med sin energi. Det tycktes aldrig ta stopp! Hur skulle jag lyckas kanalisera detta?? Men jag kämpade på. Jag visste vad som väntade om jag tog mig igenom första året. Drömmen om en harmoniserad jaktcocker som kunde följa med på jakter, gosa i soffan o ränna på agilityplan låg framför mig. Nu gällde det bara att jobba bit för bit för att kunna nå målet.
Största skräcken
Ja det va nog att inte kunna ha honom lös. Jag hade hört och fått erfara cockrar som utan stopp satte igång att söka o jaga fåglar o annat vilt. Eftersom jag bor på ett mycket viltberikat område blev detta något jag försökte fokusera på. Allt som rörde sig var ju roligt enligt Eddie. Och jag tycker ändå att det går åt rätt håll. Intresset kan till och från vara väldigt starkt, men jag kan bryta honom när jag märker att jaktbeteendet börjar ta över, när svansen går lite fortare o nosen går som en dammsugare i backen. Vi har långt kvar att gå, därför kommer jag gå långsamt fram jaktmässigt. Jag vill vara 100 % säker på att Eddie har stadga vid uppflog innan jag prövar honom för riktig jakt.
Passiviteten... Ja, jag tyckte ett tag att det stod helt jävla still ett tag. Men efter feedback från både Sussie, Niklas och Peter har jag fått ett kvitto på att Eddie faktiskt har en ganska bra AV-knapp. TJOHO! Det känns verkligen superbra, även om vi kommer fortsätta att öva på detta o speciellt bland människor, så har vi ändå kommit en bit påväg.
Efter ett år som jaktcocker ägare har jag kommit fram till följande.
JA, en jaktcocker ÄR mycket jobb, jäääääävligt mycket energi. Tollaren var inte lätt när han var liten, men cockern slår honom med hästlängder. Inte så mycket i djävulskap egentligen. Bara påhittighet, extrem energi och små egenheter som att bära på ALLT. Eller klaga högljutt om det var något som inte stämde. Typ, matte är för seg.
ALLT som rör sig är jaktbart byte. Från minsta lilla krypande/flygande insekt till riktiga fåglar.
Att gosa är livet. Hos Eddie tycks kärleken aldrig ta slut. Det är som att det finns så mycket kärlek o omtanke att det liksom pyser ut ur hans lilla kropp. Man måste liksom pussas och kramas, helst hela tiden.
Att springa är livet. Helst så fort som möjligt, hela tiden. O så ett hopp mitt i språnget. Bara för att..
Jaktcockern är helt enkelt en energisk, INTELLIGENT, SNABB, mångsidig, gosig, VÄNLIG, JAKTHUND. Med tålamod och vägledning blir de riktigt härliga individer. Och jag är SÅ glad att jag gjorde valet att skaffa en <3