Folk och fä har åkt hem till sitt, och ny vecka har påbörjats. Men känslan som infann sig under de senaste två dygnen ligger fortfarande kvar i kroppen och glöder...
Mitt mål var att ta oss igenom banan, och helst inte komma sist. Förkylningen hade lättat något efter tre dagars vila, så vi körde båda dagarna. Och vi klarade vårt mål med en jäkla marginal!
Första starten var jag supernervös, det kändes tungt redan efter första backen men vi kämpade vidare. Jag har nog förresten aldrig kört så fort med Eddie som vi gjorde denna helg, alla hämningar bara släppte. Det vi tappade i backarna togs snabbt igen på nerfarterna. Efter att ett malle-ekipage kört om oss i en backe hängde jag och Eddie på dessa en bra bit. Vi kämpade sida vid sida, tappade dem några gånger men kom ifatt.
Drygt 500 meter till mållinjen blev det lite trångt, vi var fyra ekipage som tävlade mot varandra. Malle-ekipaget som vi kampat med körde förbi en framför med schäfer och for iväg. Men när vi försökte köra om schäfern på höger sida så var det som att det helt enkelt inte gick. Eddie saktade in och vågade inte köra hela vägen ut. Bakom oss hade vi då ekipage nummer fyra som ville om, så jag bestämde mig för att släppa förbi och lösa omkörningen senare, vilket resulterade i en inbromsning för oss och tappade sekunder.
Men i slutspurten, sista kurvan innan målraka lyckades vi köra om på vänster sida och spurtade in i mål. Tiden blev 15:03 och vi hamnade på en 8e plats.
Dag två.
Matte hade sovit jättedåligt. Magen var i uppror och jag kände mig sliten efter gårdagen. Strax innan vår start råkade sambon även ha sönder GoPro fästet, så där rök vår chans att få loppet på film. Vi bestämde snabbat att han fick filma från sidan istället.
Mot startlinjen. Även här trasslade det då Eddie gjorde ett ryck och sambon tappade honom. Just där och då var jag så jäkla glad att jag har en hund som bara väger 16 kg, eftersom jag snabbt lyckades få stopp på honom genom att bromsa hårt och sätta ner en fot. Däremot åkte dragfästet ner vilket gjorde att styret blev trögt och svårt att svänga. Men det fanns ingen tid att fixa, 10 sekunder till start och piiiiip! så for vi i väg.
Denna gång såg jag inte skymten av vare sig dom som kört iväg före oss eller personen som startade efter. Detta gjorde det mentalt mer jobbigt att köra, men vi kämpade på. Och när vi kom till den skarpa kurvan tillbaka inne på stadion kändes det som att vi tagit oss dit snabbare än igår, men var det möjligt?
Sista biten, när vi for nerför sista backen peppade jag Eddie (eller var det mig själv?) hela vägen. Jag ropade åt honom att vi klarade detta, att han var så jäkla duktig och snart var vi framme!
Lång jäkla målraka innan vi kom över mållinjen. Hela 25 sekunder snabbare än gårdagen och fick ha kvar vår 8e plats!!
Jag skrattade. log med hela själen. Fy fan vad bra vi är!! Vår allra första riktiga debut inom barmarksdrag, minsta hunden i vår klass och med en rätt kass uppladdning, så lyckas vi komma på en 8e plats!! Och det med en väldigt bra tid dessutom.
Hjärtat slår av glädje och lycka när jag tänker på det. Helvete vad jag är imponerad av mitt lilla lakritstroll. Vi slog absolut hastighetsrekord för oss själva och Eddie var ändå inte helt slut när vi kom i mål dag två. Vi har verkligen alla möjligheter att bli ännu bättre inför nästa säsong, och jag längtar verkligen!!
Till dess ska vi vila, o så laddar vi om till skidsäsongen och hoppas på lite tävlingar där också! :)