Duktiga ekipage, hundar o människor som snabbt klättrar uppåt i olika hundsporter och grenar. titlar och meriter trängs på SKK eller rasdata där resultatlistan blir allt längre. Man hyllas av vänner och gratuleras av Facebook bekanta eller andra hundmänniskor som sett, hört eller som man berättar för. Spenderar flera tusentals kronor på tävlingar, kurser och bensinpengar för att kunna ta sig till dessa. Lägger ner flera timmar, veckor, månader, ÅR för att slipa på dom där sista detaljerna. För att kunna utvecklas, bli ännu bättre där ute på planen.
Avundsjukan kan lätt ta över, man vill ju själv känna sig duktig, få beröm och hyllas. Människan åtrår uppmärksamhet, att bli sedd, att bli älskad. Men vi sätter även press på oss själv att prestera, och då räcker det inte med ett "helt okej". Nej, vi ska helt enkelt vara BÄST. Allra helst PERFEKTA. Det perfekta läggandet, fotgåendet, avlämningar, spårandet, dom snabbaste, tightaste svängarna, snabbaste slalomet, flest tricks utan hjälper och omärkbara övergångar i Freestyle eller HtM. Vi lägger ner hela vår själ i att få fram en så bra tränings och tävlingshund som möjligt.
Tänker man efter på hur mycket energi och på hur mycket tankeverksamhet som man lägger ner på allt detta så ligger vi ju nästan ännu "värre" till än vad alla Elit-idrottare och deras PT gör. Det enda som fattas är väl att hundsporterna inte rapporteras om på Nyheterna eller i Sportbladet...
Men det finns något bortom denna prestation o träning. Någonting som ligger på ett djupare plan som suddar ut alla gränser och istället smälter samman två själar till en.
En relation som ger dig tusenfalt tillbaka utan att någon behöver prestera, men som öppnar upp möjligheter till det oändliga och en förståelse som inte lämnar någon oberörd.
Jag har sett den ytterst få gånger i verkligheten, men även känt den själv. Det kommer nog inte som en förvåning när jag säger att den sistnämnda biten gäller mig och Zorro.
Men hur beskriver man något som man inte kan ta på? Ta en ordentlig titt på bilden nedan, håll den sedan i minnet genom hela texten...
Det jag såg den där dagen när vi var på en populär badstrand, var en människa som litade helt på att hennes hund inte gick i vägen för henne eller tappade behärskningen o gjorde något hopp mot henne där hon klättrade o balanserade på dom stora stenblocken. På samma sätt såg jag en hund som helhjärtat följde sin mattes varje steg med uppmärksamhet o stor omtanke. När dom rörde sig var det i ett sådant samspel att man kunnat tro att dom haft en telepatisk konversation mellan sig. Det var inte två själar, utan en.
Sol hade utan tvekan kunnat dra ifrån Andrea, hoppat på henne eller gjort precis vad hon ville utan att hennes matte hade kunnat stoppa henne p.g.a. sitt fyiska handikapp. Men trots att det fanns flertalet störningar (hundar, barn, människor, vatten) valde Sol att stanna kvar hos den som var mest värdefull för henne.
Zorro har och kommer alltid vara en del av mig för allt vi gått igenom. Han var och är min allra största stötte-pelare som jag bara inte kan vara utan. ALLA mina kontakter på psykiatrin eller inom vården VET detta och ofta ingår han som en del av behandlingsplanen. När jag var som allra sjukast och kroppsligt svagast i min anorexia, var min enda glädjekälla att få träffa Zorro. Mina "belöningar" efter att jag ätit en måltid var kvalitets tid med den röda räven <3
O jag behövde honom. Jag behövde tryggheten, värmen, glädjen och styrkan. Jag behövde hans lugn; min klippa i stormen som lät mig ta skydd, lät mig borra ner hela mitt ansikte i hans mjuka päls. Hans okomplicerade och icke-dömande närvaro gav mig en chans till dräglig tillvaro när livet verkade peka finger och sätta sig på tvären åt allt. Ord var överflödiga: en rörelse, en suck och han kom dit, eller så gav han mig den där blicken. Blicken som säger mer än ord någonsin kan beskriva. Den vars ögon ser det osynliga, vars hjärta hör dom döva skriken av förtvivlan o smärta o som känner det vi gömmer allra längst in.
Utan att ha någon utbildning har Sol blivit som sköterska som vårdar, stöttar och peppar Andrea tjugofyra timmar om dygnet, varje dag.
Mitt svar är nej. För min egen del hade jag aldrig kommit så "långt" med Zorro som jag gjort idag om vi inte haft den relation vi har oss emellan.
Det är en sorts glädje att BARA jobba enbart för en godis eller en boll, o en annan glädje att få samarbeta med sin förare. Oavsett sport vill vi ju nå den sistnämnda glädjen, och den lär du aldrig nå om hunden inte anser att DU är värd att jobba för.
Forró och Andrea var ett sådant team. Dom tävlade framgångsrikt i viltspår, Lydnad och Freestyle. Ett team som utstrålade glädje, samarbete och en kärlek utan gränser. Forró gjorde allt för Andrea och han gjorde det med stil. De var ett team som hade kunnat nå toppen, men som splittrades alldeles för tidigt p.g.a. sjukdom.
Men jag ser nya team bildas, nya band skapas och byggs upp. Förhoppningsvis behöver ingen genomgå det jag eller Andrea har gjort för att bygga upp detta. Att hamna så långt nere på botten där endast svarta tankar existerar, där livsgnistan är släckt och mörkret dominerar är ingenting man önskar ens sin värsta fiende.
Det enda du ska behöva ta ställning till, är denna tankeställlare:
Vad vill DU se byggas upp först?
Det perfekta fotgåendet, sättandet, apporterandet, tricket etc med efterföljande meriter...
Eller förtroendet som ger dig tusenfalt tillbaka, bara DU vågar satsa på relationen..