alltså 7 dagar sen jag sist såg mina pälsbollar. Och, med risk för att låta som en riktigt töntig hundnörd, så saknar jag dom så oerhört mycket. Efter en händelse igår som drog igång en hel drös med extremt jobbiga och ångestframkallande minnen kände jag verkligen hur "ensam" jag var. Van att alltid ha en blöt nos, en varm päls att söka skydd, tröst och trygghet hos . Men istället möttes jag av en tyst, kal och tom lägenhet. Inga viftande svansar, inga ögon som lyste av glädje eller trampande, otåliga tassar som bara vill studsa upp mot ens kropp.
Det gjorde faktiskt riktigt ont.
Jag vet att man inte ska hänga upp sig alltför mycket på andra varelser, speciellt när det gäller ens eget mående. Men mina hundar ÄR en del av mig. Både Zorro och Eddie har blivit en del av dom slag som får mitt hjärta att fungera. Därför känner jag mig dyfunktionell, som om att halva jag är borta.
Visst, det är säkert bra för mig att vänja mig vid att inte alltid ha mina hundar hos mig. Och jag kommer (säkert) klara mig fram till det datum jag planerat att hämta hundarna. Men en saknad är ändå en saknad...