har mitt liv kretsat kring just mig. Eller snarare det ideal jag har försökt efterleva. Ett ideal jag skapade innan jag ens trädde in i tonåringarnas värderande, förvirrande och identitetsbrytande värld. Ett ideal som jag fortfarande inte är helt klar över om jag har nått, om jag någonsin kommer att nå det, eller om jag ens vill.
Min pappa tipsade mig om en artikel som handlade om en bekant till oss båda och hens familj. Ämnet som artikeln dök in i grävde ännu lite djupare i de sår som finns inom mig.
Ni som följt mig ett tag kan nog gissa er till vilket ämne det handlar om. För er andra; En psykisk sjukdom. Ätstörningar.
Jag har inte kunnat läsa precis allt, för det gör för ont. Dels för att minnena från den tiden fortfarande trycker så pass hårt över hjärtat att det hotar att kväva mig, men även dels för min oro, frustration och sorg. Inte bara för min egen del, utan för mina nära.
Artikeln, likt många andra jag läst, framhäver vikten av föräldrarnas stöttning när den drabbade kämpar för att slåss mot sjukdomen. Den lyfter även fram föräldrarnas tacksamhet att hitta stöd i en förening där andra föräldrar i samma situation kunde ventilera och trösta varandra.
Glädjen över att hen lyckats fighta mot denna sjukdom förstörs i skuggan av mina känslor och tankar.
Mina föräldrar var med i denna förening ett tag. Men snart slutade de gå dit. Anledning? Ja det kan jag bara spekulera i eftersom jag inte har frågat. Vad jag kan göra är att sätta mig in i deras situation och se det utifrån deras perspektiv:
Av tre jämngamla barn, har ett av dem insjuknat i en ätstörning för andra gången. Nu än värre än den första. Hon ligger inte inne på sjukhus eftersom det inte längre är fara för hennes liv, inte i den fysiska aspekten i alla fall. I hemmet kan hon inte eller vara då risken för hon blir sjukare är alldeles för stor.
Deras enda dotter vårdas istället på vuxen psykiatrin. Bland en hel del andra sjuka människor med blandade diagnoser. Dottern vill inte samarbeta, vill inte prata. Hon döms för tvångsvård och hålls således inom psykiatrins väggar (efter några dagar även i deras lilla trädgård). Du som förälder får inget ur ditt barn, o läkarna har tystnadsplikt. Det enda du får höra om är vissa enskilda beslut om att fortsätta tvångsvården och ev. behandlingsplaner.
Du vet att hon är en fara för sitt eget liv. Du vet att hon skadar sig själv. Men du får ingen möjlighet till att stötta, att hjälpa.
Hur känns det att som förälder veta att sin dotter sitter inne på vuxen psyk för att hon slutat äta? Hur reagerar man när man som förälder får höra om ett självmordsförsök, eller att dottern rymt från psyk? Vem pratar man med om sådant här? Får man prata om det? Och hur?
I föreningen som jag nämnde förut pratades det ofta mest om anorexi, bulimi och ibland även ortorexi. Många drabbade hade uttalat en önskan om att dö, och vissa hade även varit så pass kroppsligt sjuka att de varit nära att gå under. Men hur många hade egentligen erfarenhet av att ha en dotter/son/syster/vän som medvetet försökt ta livet av/skadat sig?
Mina tankar går till min mamma och min pappa;
Vem pratade ni med när jag var så sjuk? Jag vet hur jobbigt jag hade det, men jag kan även tänka mig hur jobbigt det var för er. Vem tröstade er när polisen ringde o berättade att man hittat er dotter och fört henne till psyk? Eller när hon låg inne på IVA (intensivvårds avdelningen), helt borta i sinnet och med oron över vad hon blandat för mediciner denna gång.
Vilka situationer stötte ni på när folk i er umgängeskrets fick reda på detta? Hur tacklade ni känslorna, tankarna? Stoppade ni undan dem eller gick ni undan för att i er ensamhet släppa fram den förtvivlan och hjälplöshet som säkerligen måste ha infunnit sig till och från.
Hur mycket tänker ni på detta nu? Nu när eran dotter har flyttat 43 mil hemifrån. När hon bor i en etta i Sundsvall och studerar till journalist, helt ensamboende med sina två hundar och egen ekonomi.
Tanken på att mina föräldrar kanske lämnades utanför och att inte en enda tanke från mitt håll gick till deras mående p.g.a. mitt eget kaos gör mig ont. Och vad hände med mina bröder? Hur gick deras tankegångar? Förberedde dem sig på att gå på sin systers begravning eller hoppades dem i tysthet på att jag skulle komma vinnande ur striden? Hur mycket energi lades på dem när så mycket gick åt till mig?
Jag har ingen aning. Jag har aldrig frågat. Min energi har gått till just mig själv, till mitt liv och mina intressen.
Nu, när jag tagit ett par steg bakåt och blickar över den scen jag en gång stod på, finner jag mig med ett manus med alltför många tomma repliker och bortklippta scener. Vart är min meny med allt bonusmaterial? Vart är mina intervjuer med de inblandade där deras historia får komma fram? Jag saknar den. För utan er, hade mitt liv inte tagit ett enda steg framåt ur ridåernas skuggor.