när musten liksom bara går ur en. När ett telefonsamtal liksom suger ur varenda uns av energi att man stupar i säng o knappt hittar orken att ta sig upp igen.
Fast man gör ju det ändå. Hittar den där orken. Släpar sig upp. Möts av undrande ögon; en svart pälsboll som lägger sig tätt intill , en rödtuss som försiktigt lägger huvudet på sängkanten och låter blickarna tala för sig.
Dagar då man är så otroligt glad över att ha dessa två själar som inte vet vad talets gåva är, utan förlitar sig helt på känslor, kroppspråk och tillit. Dagar som man faktiskt är lite glad att man har människor som kan dra in en i helt andra diskussioner och låter en glömma bort sin egen verklighet. O sakta finner man sig bygga på en inre styrka inför den kommande stormen.
(Nedan bjuder jag på ett par bilder som duktiga Mariell Dahlström tog förra året under en utflykt. )