Exakt hur mycket tonårs-hormoner som styr honom är svårt för mig att säga eftersom jag aldrig tidigare haft erfarenhet av denna ras, men jag misstänker att det är en hel del.
Inomhus märks det knappt. Där är han fortfarande rätt lugn, följer mig fortfarande likt en skugga vart jag än går. Tror även att han ännu inte riktigt hittat sin trygghet här i lägenheten, vilket gör honom väldigt mammig.
Utomhus, however, är det stor skillnad. Där är det bråttom. En ständig strävan framåt. Ett driv som Zorro enbart kom upp i vid löptikar (d v s innan kastreringen) . Det ska gå fort, helst 210 km/h. Alltid.
Hans dragande i koppel och ständiga små-skutt som gränsar till whiplash skador för min del driver mig till vansinne.
Han vill gärna jaga alla fåglar han ser, och gör raket-skutt emot dom när vi passerar. Stannar vi eller går för länge i koppel blir han tokig, hoppar och biter i kopplet. Eller om något ligger på vägen är det snart i munnen på det lilla lakritstrollet. Vid sociala sammanhang är han så glad i allt och alla att han slår knut på sig själv, skäller o gnäller.
Och det ska erkännas; tidigare kände jag mig helt nerbruten, förtvivlad av detta. Min stackars valp blir helt galen, och jag kan inte lugna honom. Det gjorde så fruktansvärt ont i mitt mattehjärta att jag bara låg i sängen en halv dag.
Härifrån hade jag kunnat ge upp. Kasta in handduken, säga att detta funkar inte. Jag klarar inte detta nu, med studier o allt.
Men efter att ha funderat både fram och tillbaka, och efter att ha fått läsa en tråkig nyhet bestämde jag mig.
Jag tänker inte ge upp.
Eddie är på många andra sätt en helt underbar individ. Han har en personlighet som är to die for. Få saker skrämmer honom, han är superrolig att leka med, väldigt härlig att arbeta med. Och trots den enorma energin är han oftast den som hoppar upp i sängen när matte inte mår bra och lägger sig tätt, tätt intill. Med en försiktigt, uppmuntrande viftande svans, en mjuk slick i ansiktet och en avslappnande suck får han även mig att slappna av. Och där kan vi ligga länge. (Självklart ligger även tollaren i sängen vid dessa tillfällen, dock nere vid fötterna)
Jag har medveten gjort valet att ta mig ann denna kille. Ska man vara självisk har jag kämpat alldeles för hårt, alldeles för länge för att "bara" ge upp. Det var ingen lätt match att få hem denna kille, varken ekonomiskt eller sett till min omgivning. Både jag o Mamma har fått kämpa för att få ihop det under hans uppväxt.
För Eddies del vill jag inte heller ge upp. Jag vill ge oss en ärlig chans att få detta att fungera.
Därför har jag så smått återupptagit arbetet med Eddie igen. Vi har satt igång träningen= mental stimulans för att tömma lite energi.
Vi övar på passivitet, både under promenad från och till skogen och som en del av promenaden.
Jag tycker mig se en liten förbättring efter bara några dagars arbete med honom.
Han kommer på inkallning trots lek med en annan hund. Han funkar med allt och alla när han väl har lugnat ner sig. Idag somnade han i min famn under tiden vi fikade på tollarträffen med Sundsvallsgänget (mer om detta kommer).
Jag har en oslipad, sotad diamant i Eddie. Jag måste bara polera ytan och plocka fram de små guldkornen i vardagen.
Därför ser jag MYCKET fram emot den träningsdag i Göteborg som jag o Eddie ska åka på. I november kommer vi ansluta oss till en mindre träningsgrupp där Carina Persson kommer hjälpa oss med egenvalda utmaningar. Jag tror detta kommer vara till stor hjälp och till stor nytta för oss två som team.
(slänger upp en video på Eddie från dagens fågel-möte. SÅ stolt över lilleman som tog fågeln som Zorro inte ens ville nudda!!!)