Egentligen tänkte jag skriva om Eddies framfart på agilityträningen och om Zorros freestyleprogram. Men jag känner att jag behöver skriva av mig, bearbeta den tid i mitt liv som absolut kan kategoriseras som den allra värsta.
För det kommer nog ta lång tid, innan jag har bearbetat klart det som hänt. Tre år är inte ens hälften av de åtta långa år som bestod av ångest, depression, självskada och nervärdering. Att skriva är ett sätt att bearbeta, att försöka prata om det ett annat.
Men hur bearbetar man egentligen något som känns som en avlägsen mardröm? Hur förklarar man den ofattbara känslan när man tänker tillbaka, till tiden då man var så rädd för mat att vårdare var tvungna att med våld spänna fast dina armar, ben och överkropp för att kunna mata dig genom en slang i näsan ?
Känslorna som kommer vid minnena blir ibland ohanterliga. Min stackars sambo har fått utstå stunder när jag kraschar mentalt, av sorg, ilska och rädsla över de år jag förlorat, av de stunder jag gick i ett vakuum när jag egentligen skulle ha bubblat av lycka. Han har fått trösta mig när hjärtat brister av sorg och förtvivlan för att min kropp är trasig, en konsekvens som blev av allt fifflande med maten och sedan stenhård träning. Sebastian hjälper mig så mycket han kan. Jag är så glad att jag funnit en man som stöttar mig i mina intressen, som jag kan bolla idéer med vid fotografering och hundträning. Som finns där, fast han inte alltid kan förstå.
När folk frågar hur jag mår i dag, vet jag ibland inte vad jag ska svara. Jag är på bättringsvägen, hoppas jag. Jag bygger upp mitt liv på nytt, från att ha legat platt på marken till att klättra upp för den brant jag föll från. Men det är klart att jag halkar till, om jag tittar ner, eller lyfter blicken för att inse hur långt det är kvar. Då, i någon sekund, när jag hänger där på väggen, med fingrar som ihärdigt greppar efter en stabil sten eller rot att hålla fast vid, vill jag släppa taget. Falla en sista gång för att helt enkelt skita i att försöka ta mig upp igen. Men jag gör det inte. Min förflutna kan jag inte ändra på, hur mycket jag än vill. Men framtiden blir vad man gör den till. Om tio år från nu, vill jag kunna se tillbaka på de minnen jag skapar i dag. Och kunna njuta, skratta åt dem och känna "vilken jävla resa jag har gjort!"
Till dess tänker jag fortsätta skriva och prata om det jobbiga. Däremellan fyller jag min vardag med allt det som ger mig styrka och glädje; mina hundar, min sambo, fotografering, delar av min familj, vänner och min utbildning.