alltså försöka hitta sporten som passar för individen, snarare än att låsa sig på en sport även om hunden inte är så överdrivet förtjust/passar för just det.
Med Zorro har jag nog aldrig behövt tänka lika mycket på detta. Han har från första dagen vi började träna ihop visat på en arbetsmoral som jag fullkomligt älskar. Han kan arbeta för en torrfoderkula lika mycket som för en tennisboll.
Han är en otroligt duktig spårare, älskar att lära sig tricks, agility var nog både min och hans första kärlek, jakten är superkul, och när jag väl hittade motivationsknappen för fotgåendet var rallylydnad och tävlingslydnad himla kul det med!
Jag trodde faktiskt ALDRIG att jag skulle ha så pass mycket motivation och glädje för just Tävlingslydnad att vi skulle kunna komma ut på plan. Även om jag visste att Zorro hade potential att bli en Lydnadshund så var det min bristande glädje för sporten som gjorde att jag la bort detta och fokuserade på annat.
Och här står jag alltså nu och har anmält Zorro till en till Lydnadstävling, och tränar för fullt för att försöka få Eddie redo till samma tävling (han är dock ej anmäld än). Jag tror på fullaste allvar att vi faktiskt kan ta oss hela vägen och knycka tre förstapris i Startklass. För att sporten passar oss båda.
Med Eddie är det däremot en helt annan story... Jag drömde om att ta mig till klass 3 för första gången när jag tittade ner på den där svarta, häftiga lilla räcern för tre år sedan. Men istället för att känna draget och kärlek för agility-sporten, känner jag mig alltmer less. Det är bökigt att träna själv, det är relativt få tävlingar per år och man får åka en bit för att kunna delta. Oron över skaderisken och besvikelsen varje gång det trasslar till sig på tävlingarna gör att motivationen faller alltmer. Ändå var ju Eddie helt perfekt i mina ögon för agility. Snabb, smidig, han lärde sig hindrena ganska fort och är otroligt lättbelönad. Men han går också väldigt fort ur hand. Tankarna har snurrat så otroligt kring detta. Oftast har jag kunnat utvärdera efter ett par tävlingar hur det känns, för någonstans har det ändå gått framåt. Exempelvis i draget eller nosework; för varje träning och tävlingspass har jag kunnat SE framstegen. Att Eddie blir bättre, att VI blir bättre och säkrare på varandra.
Nu när jag börjat träna Lydnad så ser jag det även här. För varje pass ser jag en liten mikroförbättring. Han blir allt bättre i stadgan när han skall sitta kvar. Hans attityd blir bättre i fotgåendet och positionen sitter mer och mer. Så varför ser jag inte detta i agilityn? För trots att vi tränade massor förra året, så blev det bara ett steg framåt och två-tre steg bakåt efter varje tävling.
Så då börjar jag ju fundera... Är han verkligen den perfekta agility-hunden? Det finns absolut inga krav på att vi måste tävla agility. Förväntningarna ligger i att ge honom ett bra och rikt hundliv. Kanske är det Nosework och drag vi ska satsa på? Ja kanske till och med Lydnad är en bättre sport för Eddie, där han får samla ihop sig mer, fokusera i ett något lugnare tempo men ändå få chansen att "explodera" i momenten och visa sin fart och glädje. Just nu är det såklart för tidigt att säga, eftersom vi precis börjat återuppta Lydnaden efter lång paus. Men skulle det vara så, att Eddie får komma mer i sitt rätta jag i Lydnadens mer strikta ramar, så kanske det är värt att låta agility-drömmarna läggas på hyllan...