från dagens äventyr. Men first things first ! Igår spenderade jag och Zorro dagen med Emma och töisarna, lite spontan promenad vid ett av mina favoritställen. Emma hade tagit med sig kameran, ett mycket trevligt ombyte eftersom jag brukar vara den som alltid står med kameran i högsta hugg annars ;) det blev en ca 2 timmars promenad där hundarna fick både springa fritt och öva upp sin balans och styrka genom lite bergsklättring!
Kvällen spenderades sedan i Slite där Emma gjorde sin superdupergoda chili, avrundades sedan med en promenad där Zorro fick simma en lång bit längsmed en brygga vid havet och sedan filmmys och uppiffning av mattes naglar ! Det var ett par nöjda rödtottar som sedan satte sig trötta i bilen hem och snabbt somnade...
ALLA foton är tagna av Emma Hoas
(förutom sista mobilbilden..)
Innan vi kom fram fick jag se skönheten som en vacker september-morgon kan frambringa; dimma och solljuset som trängde fram genom strålar på ängsfält och skogar. Så himla vackert !! Det var nästan så att man kände sig lite sentimental när vi väl kom fram. O då tog snart nervositeten över.. Av någon anledning började jag oroa mig otroligt mycket inför sökrutan som hela provet börjar med, jätteknäppt eftersom Zorro aldrig haft något som helst problem med det! Men min hjärna tyckte absolut att det var värt att grubbla över, och såklart återgången! Yngst bland alla deltagande och med enda tollaren åkte jag sedan efter anvisad domare. Vi startade sist, så det var bara att försöka svälja nervositeten ett tag och vänta. Lyckligtvis hade jag Anna Lyhdal att prata med, så vi fördrev tiden lite grann i alla fall!
Så till spåret. Stefan Hellström, som var min domare för dagen, berättade en liten "historia" om att ett rådjur blivit skadeskjutet, visade på ungefärligt område där man tror sig ha sett djuret springa in i, och så var det bara att börja. Jag gick fram till mitten av gränsen framför rutan och släppte på Zorro som gick rätt in i skogen och började leta. Det tog bara några sekunder, sen hade han fått upp spårstarten och vips var vi på G. Min oro för rutan släppte, men istället växte oron för återgången...Jag hade mitt vanliga motto: det går gå som det går, genom hela spåret som gick genom både barrskog, lövskog, myr-och mossmark och även längsmed en grusväg där dom lagt en vinkel. När vi sedan kom fram till skottplatsen, så kände jag hur oron började släppa.Nu var vi helt klart förbi återgången, med endast 100 m kvar kunde det bara inte bli fel?! Zorro hade arbetat oupphörligt hela tiden, o jag höll nästan andan till jag såg dom två snitslarna som markerade slutet. DÅ pustade jag ut, och glädjen kom direkt. YES!! VI GREJADE SPÅRET!! Inte ett enda ingripande !! TJOHO!!
Det var en mäkta stolt matte som sedan hämtade sin kritiklapp med 1a pris rutan ikryssad. JIPPIE!
Kritiken hittar ni här på Zorros egna sida !